Fossingen
När man har haft tid att tänka så mycket som jag har, när man är arbetslös så har man ju en hel del tid till övers, så kommer det upp en del frågor i huvudet.
Har en del funderingar kring min fot och de problem som den medför.
En snabb update för dem som inte vet. För ca 3 år sedan blev jag påkörd och slungades iväg en bit och landade på min fot vilket resulterade i att jag bröt av fotleden helt. Jag opererades och fick efter ungefär 2 månader ta av mig gipset och börja gå, jag klagade länge på att det gjorde FÖR ont för att jag ska tro att det vore normalt som alla påstod. Efter ca 6 månaders klagan så kollade dom upp det och ingås att dom missat flisor i benet på andra sidan motför den dom gått in genom första gången, dessa flisor låg och skavde in i ledbandet och skapade en enorm smärta, som dom då insåg var betydligt värre än vad den skulle vara. Ganska precis 1 år efter första operationen så tas jag in för operation igen där dom fixar detta.
Första operationen, satter in en skruv bland annat så inte foten skulle hoppa ur sin plats.
Så varför klagar jag fortfarande över foten? Jo detta är ju något som kan variera rent av från dag till dag och även bli bättre och sämre under dagen som går, så helt bra har det ju aldrig blivit och kommer heller aldrig att bli enligt ortopeden. Vissa dagar kan jag gå så gott som normalt och känner knappt någon smärta alls medan andra dagar kan jag knappt gå på foten utan att det känns som det skär längs benet. Det kanske inte låter så illa och jag förstår om många inte tror på när jag säger att jag har ont, antagligen mycket för att jag inte säger så mycket eller visar det.
För dom som inte vet så har jag trotts allt en ganska hög smärttröskel. Det att jag inte visar så har jag lärt mig att det är bättre att hålla tillbaka och inte visa alltid, bland annat för att det många gånger tolkats som jag överdriver när jag gjort det och det gör det väl visserligen än idag när jag väl visar. Men som Annika sa när vi va och träna och trotts stora ansträngningar så tyckte hon att jag såg så lugn ut som om jag vore på semster, visserligen så trivs jag med att träna och anser det avslappnande på sitt sätt men det är ett exempel iaf för att jag inte alltid visar även om det gör ont.
Jag vet att inte bara runt detta utan överhuvutaget så tror jag många tycker att vi båda egentligen överdriver för att det ofta är så mycket som är fel eller tokigt och vi har så många "ursäkter" osv. Men ska ju nämnas att vi alltid håller tillbaka och säger långt ifrån allt och säger sällan huuur svårt det är eller huuur ont det gör osv. Bland annat för att folk omkring oss inte ska få tankarna om att det vi säger är överdrivet, vi hör ju själva hur löjligt mycket det kan låta när man berättar exempelvis.
Ärren från den andra operationen, där man tog bort flisor av ben som slagits sönder när jag landade på foten.
Detta är ju sådant som gör det så jobbigt att förklara vissa situationer för endel vänner och familj och även andra då man vet hur mycket det låter som en dålig ursäkt eller att man överdriver för att slippa även fast man är helt ärlig, som sagt att man kanske håller tillbaka lite, men ljuger skulle jag aldrig göra. Så gör man bara inte och varför skulle vi ljuga egentligen?
Vet att några ifrågasätter just hur ont jag har det osv, även om dom inte gör det ansikte mot ansikte. Men jag hoppas detta inlägg kanske kan klargöra lite iaf. Men jag kanske inbillar mig, är bara så rädd att inte bli tagen seriöst och att folk inte ska tro på det jag faktiskt känner..
Varför bilderna är satta med mått är för att dessa är bilderna som skickades till försäkringsbolaget, ifall någon undrar.
