Life Of Eve

Jag tror jag tänker ta och börja använda denna bloggen igen.

Har testat att skapa på andra ställen, men det slutar alltid med att jag lägger av och återkommer förr eller senare ändå till denna.

Nu är ju detta min privata blogg förvisso, men det innebär ju inte att det inte kommer visas en massa fina bilder även här.

Med detta så har jag även gjort en ny logga, eller vad man nu vill kalla det, till bloggen. Känner mig ganska så nöjd.

 

 

 

Jag har numera en ny hemsida.

www.EveFotografi.se

 

 

Just nu så tär distansen verkligen på mig, det är så det gör ont.

 

Tiden mellan gångerna vi ses har inte blivit längre utan är densamma, men ändå så känns det allt jobbigare och även om jag vet att tiden går snabbt och vi pratar med varandra varje kväll så känns det som en evighet.

 

Till hösten är det tänkt att jag ska spendera lite mer tid i Jönköping och vi ska känna hur det känns att vara med varandra under en längre persiod och om det fungerar så blir det väl tal på att flytta ihop nån gång efter det. Men hur lång tid det tar att känna av och innan Niklas känner sig redo återstår att se.

 

 

Jag måste säga att jag verkligen älskar Niklas och är så otroligt glad att jag har honom. Att få krypa upp vid honom skänker mig ett sådant lugn och trygghet, han får det att kännas som att han kommer skydda mig mot vad som än skulle dyka upp på horisonten.

 

Men något som jag inte hade räknat med är hur pass mycket distansen tär på mig, detta trotts att vi ses varje helg. Jag trodde det skulle vara mycket lättare, men jag hatar verkligen att vara ifrån honom och vill ju så otroligt mycket ha honom att komma hem till.

Det går nog enligt många lite för fort fram, men det är i ärlighetensnamn inget som jag bryr mig i. Det är ju inte dessa som ska leva med de beslut som tas. För mig så känns det väldigt rätt, bland annat för att det känns som om vi känt varandra i flera år.

Det är klart vi har saker kvar att lära om varandra och om oss som ett par, men jag tror och känner verkligen att detta kommer gå bra.

 

 

Det är klart att det inte finns någon som helst garanti på att det kommer vara vi resten av livet, men jag tänker leva och drömma som att det alltid kommer vara vi och därmed satsa och ge mitt allt.

Har ju svårt att tro att ett förhållande har chansen att överleva de diverse motgångar man kommer möta om man bara gör, ger och kämpar halvhjärtat.

 

Risken är ju klart större att man blir sårad om det går åt fanders, men jag anser ändå att det är värt det. För är det rätt så vill man ju göra allt man kan och inte behöva ångra och önska att man hade gjort mer i efterhand.

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Det känns som det är så mycket att tänka på just nu och jag borde plugga mer än vad jag gör. Så varför gör jag då inte bara det? Jag önskar att det vore så lätt och jag förstår att det är många som har svårt att förstå hur pass jobbigt och svårt det faktiskt kan vara.

Inser ju själv hur rent av bisarrt det kan låta och att det lätt avfärdas som ursäkter pga ovilja eller lathet.

 

För många så verkar det vara att "bara" ta tag i sig själv och sätta igång. Om det vore så lätt så hade jag inte suttit i den här sitsen.

Hade ju inte fått mina diagnoser om dom inte hade varit till den grad att de skapar problem i mitt liv.

Men jag försöker och kämpar och ska väl förhoppningsvis kunna lösa det på något sätt.

 

Men just nu är det mycket tankar kring det där att eventuellt behöva flytta. Jag har fått det klargjort att de utbildningarna jag ville gå kommer inte komma tillbaka hit inom de närmsta åren, vilket innebär att vill jag läsa just det så måste jag flytta.

Något som i sin tur leder till en massa funderingar.

 

 

Jag har bland annat pratat lite med Niklas om det där med flytt och om att eventuellt flytta ihop här framöver, dock leder detta till ännu mer funderingar kring vart och när och hur.

Han har ju ett jobb som är perfekt för honom och som han verkligen kämpat för att få, plus att han har väldigt bra arbetskamrater samt vänner. Så jag kan inte riktigt be honom ge upp det heller i första taget, men samtidigt så har även jag mycket som jag inte riktigt vill ge upp.. har ju lite namn inom foto, många kontakter, många vänner, älskar verkligen Karlstad och så en del till.. Det som väger tyngst är ju självklart mina vänner, klart att dom inte försvinner bara för att man flyttar men man ses ju och hörs ju betydligt mindre. Innan så var ju plugget en del av det hela med, men nu så är det ju snarare tvärtom ( dvs att jag behöver flytta för att kunna plugga ).

Samt att det med Loke spelar in, jag vill ju inte ta honom ifrån Per heller.

 

Överväger dock på att inte tacka ja till någon utbildning ( under förutsättningen att jag klarar denna terminen och att jag blir antagen ) och kanske ta några mindre kurser bara och testa på lite olika ämnen för att se om det är något jag klarar av och verkligen vill läsa. Samt fortsätta kämpa med Fysiken om jag nu inte klarar den nu.

Detta bland annat för att se om jag kan få allting att gå ihop, för just nu så känns det som att jag måste välja mellan olika alternativ och det vet jag inte riktigt om jag klarar av.

 

Och i sommar så blir det ju Soc, något som stressar upp mig ännu mer. Önskar så att jag hade kunnat slippa behöva gå dit, det är ju något som driver på mig att utbilda mig vidare för att faktiskt kunna få ett bra jobb och slippa behöva tigga om hjälp.

 

Känns som jag ska få panik..

 

 

 

Det ska i ärlighetensnamn bli väldigt skönt att få komma bort en liten stund. Även om det är mycket av tiden som kommer gå åt att plugga inför måndagens fysiktenta.

 

Jönköping ja, det är en ganska fin stad får jag väl säga men jag måste erkänna att jag inte alls är speciellt förtjust i den. Eller rättare sagt, jag har inte fallit för den ännu iaf. Men den är inte riktigt min typ av stad egentligen så det är ju inte en stad jag skulle kunna trivas i. Det finns 3 städer som jag genom åren har fäst mig vid och skulle föredra att bo i/vid, dessa är..

 

Sundsvall. Mycket av sentimentala skäl då jag är uppväxt där, men det är en väldigt fin och mysig stad och jag tycker om stämningen som är där. Det är lätt att hitta i och det finns en hel del att välja på och så finns ju familjen där.

 

Karlstad. Älskar den här staden, vilket är lite komiskt då jag egentligen inte riktigt ville erkänna det i början. Men det är en stad med otrolig charm, speciellt på sommaren. Även här är det lätt att hitta, efter ett besök så kunde jag hitta de ställen jag hade varit på. Har svårt med tanken på att eventuellt flytta härifrån, trivs så sjukt bra här. Samt att det är ju här jag har större delen av mitt liv och de flesta av mina underbara vänner.

 

Malmö. Denna staden föll jag för vid första besöket, det tog lite längre tid att lära sig att hitta. Men det är tämligen logiskt det mesta och gångavstånd till så gott som allt ( beroende på hur långt ut man är dvs ). Men Möllan speciellt är jag lite kär i.

 

 

Basterminen gav mig möjligheten att få en garantiplats på den utbildning som jag ville in senare på, vilket är riktigt bra. Så jag sökte in och har därmed fått min garantiplats, som idag ligger på Civilingenjör i Kemiteknik. Dock efter att jag började så har jag insett att jag inte riktigt vill läsa till just civilingenjör utan det räcker med högskoleingenjör för min del och därmed hittade jag oxå några andra kurser som jag väldigt gärna vill läsa, Högskoleingenjör Elektroteknik och Högskoleingenjör Mekatronik.

 

Kemi ligger fortfarande absolut etta, dock fanns det inte några högskoleingenjörsutbildningar eller liknande för kemi i Karlstad. Det har funnits men de är tydligen bortplockade.

 

Men jag såg verkligen framemot detta och till min ansökan inför hösten så såg det ut såhär:

1. Högskoleingenjör Elektroteknik

2. Högskoleingenjör Mektatronik

3. Civilingenjör Kemiteknik

4. Högskoleingenjör Datateknik

 

Dock fick jag här i dagarna reda på att både mitt första och mitt andra val har lagts ned, något som sänkte mig något. Vad ska jag nu göra, för ju mer tid som det gått har jag insett att jag egentligen inte riktigt vill läsa vare sig mitt 3e eller 4e val, det är Elektroteknik och allra helst Mekatronik och Kemi som jag vill läsa. Men ingen av dem finns kvar i Karlstad längre, något som alltså innebär att om jag vill läsa dessa så måste jag börja titta på andra orter och jag är i grunden inte helt pepp på att faktiskt flytta från Karlstad, alla underbara vänner främst men jag tycker så otroligt mycket om Karlstad dessutom.

 

 

Men igår så bestämde jag mig för att söka iaf, det går ju alltid att ångra sig och tacka nej om det skulle vara så att det tar emot när det väl kommer till det.

Men nu har jag iaf sökt till några andra Universitet också.

Mina nya val ser ut på detta viset:

1. Högskoleingenjör i kemisk analysteknik ( Linköping )

2. Mekatronikingenjör ( Halmstad )

3. Elkraftingenjör ( Sundsvall, Distans )

4. Högskoleingenjör i elektronik ( Linköping )

5. Högskoleingenjörsutbildning i elektroteknik med automationsteknik ( Helsingborg )

 

Samt att mina tidigare ansökningar fortfarande ligger kvar som backup och ifall något mot all förmodan skulle ändras.

 

Men iom att detta är sena ansökningar så får man ju se hur det blir, men klarar jag "bara" fysiken så har jag iaf behörighet till dem.

 

 

Några av de stora sakerna är ju något som jag tror de flesta faktiskt har drömmar om och det är ju familj, eget hus och ett bra jobb.

I dagsläget så är jag närmst en egen familj, även om det kanske inte riktigt är på det vis som jag vill och hoppas att det ska bli ännu.

 

Familj, jag har en underbar pojkvän som jag älskar och som älskar mig minst lika mycket samt en söt liten hårboll. Dock längre än så har det inte kommit, gifta mig känner jag inget direkt behov av att göra igen. Men med det sagt så innebär inte det att jag inte vill gifta mig, skulle det komma till det och det känns rätt så gör jag det gärna igen, det är trotts allt något som är väldigt vackert. Men utöver det så är det som saknas, och något som ligger lite längre in i framtiden ( när det blir återstår att se, behöver för min del inte handla om så väldigt lång tid, det viktiga är ju att det känns rätt ) är gemensamt boende och slutligen 2 barn.

 

 

Eget hus, min dröm är ju ett litet torp eller ett sött litet hus i ett naturnära område, helst så man kan ha lite djur och jag har plats att ha ett lite större land där jag kan odla egen mat och vackra blommor. Gärna ska ju möjligheten finnas för att ha en massa bär och frukt också. Då skulle jag vara väldigt nöjd, speciellt om man inte har grannar så tätt inpå.

 

Ett bra jobb, något som jag håller på och pluggar mot i dagsläget. Det finns ju dock lite olika saker som jag skulle trivas väldigt bra att jobba med och det är ju datorer och robotar, i ett labb, pyssla med blommor, möjligen någon form av ekonomi och så foto, som nog är rätt självklart att jag gillar för de flesta.

 

Men allt detta ligger ju i framtiden än sålänge, men jag hoppas det inte är allt för långt fram ( och för att undvika missförstånd från människor som gillar att dra egna slutsatser kring vad jag menar så kan jag säga att detta handlar om något/några år, men det är klart det är olika för de olika sakerna ). Att studierna tar sin tid är ju inget som går att ändra på precis, men de vet jag också när de faktiskt är klara.

 

 

 

Det hela började i Januari. Jag hade rätt nyligen blivit medlem på en sida på nätet som heter Match.com för att se lite vad dom hade att bjuda på, men då det är en sida som man behöver betala för att kunna skicka och svara på mail så hade jag först inga planer på att direkt lägga ner mig mycket på den sidan. Men skrev ändå en presentation och besvarade de frågor som fanns om ens personlighet och intressen.

 

Man får lite alla möjliga mail på en sådan sida och det är få som ens väcker ens intresse, speciellt då du som gratismedlem inte kan se mer än bara någon rad av det som skrivits. Men så en dag så hade jag ett mail av en kille som jag kände att jag verkligen ville läsa, något som jag via appen i min mobil fick möjligheten till. Han som skrev lät verkligen intressant och det kändes som det var något visst med honom, men iom att jag i ren protest vägrade betala för att använda sidan så sökte jag efter honom på Facebook och de övriga sidor jag skulle kunna tänka mig att han kanske kunde finnas på, men då jag inte hade så mycket att gå på så fann jag honom inte. Men jag försökte visa på sidan, via vissa funktioner som man kan använda även som gratismedlem, att jag var intresserad och verkligen ville prata med honom. Han skickade då ytterligare ett mail, denna gången kunde jag inte hålla mig utan skaffade en veckas prenumeration på sidan bara så att jag kunde få besvara honom.

 

 

Dock verkade inte riktigt mailen funka så han fick inte mina försök till att besvara honom, men nu hade jag hans namn efter det andra mailet och lyckades därmed hitta honom på Facebook. Efter många om och men kom mina mail fram och vi lyckades få kontakt med varandra.

 

Vi övergick till att snacka över msn och snart därefter så blev det att prata med varandra över skype och sms, det sa bara klick på en gång från bådas håll och vi föll nästan direkt för varandra. Så vi bestämde att vi måste ses, så en helg efter det så bestämde vi att han skulle komma till mig.

 

Jag var jättenervös först att det skulle bli något fel eller att vi inte skulle känna för varandra det som vi känt innan vi hade setts, tvivlade iof inte så mycket på mina egna känslor utan mer en rädsla över att jag inte skulle leva upp till de förhoppningar som han kunde tänkas ha.

Men så fort han klivit av bussen och vi hittade varandra så sa det bara pang och det kändes så naturligt allting och allt var så bra.

 

 

Efter det besöket fick jag denna låten skickad till mig från honom.

 

Helgen därpå kom han tillbaka till mig och det kändes fortfarande så otroligt bra och rätt med varandra. Den 1 Februari kom vi fram till att vi båda känner ju så otroligt mycket för varandra och ingen av oss kan ens tänka oss tanken på någon annan så iom det fastställde vi att vi nog alltså är ett par.

 

 

Det har väl egentligen berott på lite olika saker, men mest det att lusten att skriva har trytit och jag inte riktigt känt för att bara häva ur mig alla jobbigheter som jag känt till och från.

 

Men får väl se vad det blir här, vore ju lite roligt att kanske komma igång med skrivandet igen och lägga ut lite bilder och så.

 

 

Själv klart var jag där och väl där så träffade jag en helt underbar modell, Sarah. Så otroligt snäll och rar, man kan ju verkligen inte annat än att tycka om henne.

 

Vi gjorde en improviserade session och här är resultatet.

 

 

       

 

 

 

     

 

 

 

Hon är ju så otroligt vacker och duktig modell.

 

 

 

 

 

Jo, kärleken är ju något som jag verkligen saknar. Eller egentligen så är det väll en saknad efter en speciell person.

Någon som får knäna att darra av ett glatt pirr och som håller i en när man håller på att falla och hjälper en upp de gånger man har fallit. Någon som får solen att skina igenom även på de mörkaste av dagar och som av bara tanken får en att le. Någon som håller av en lika mycket som man håller av denne och som skulle kunna gå genom eld och vatten för en. Någon som inte får nog utav en och älskar både det bra och dåliga.



Men allt detta med känslor får mig oxå att inte bara drömma om framtiden utan även fundera kring det förflutna. Kom av någon anledning att tänka på personer som man dejtat, främst efter att Per och jag bestämde oss för att avsluta.

Kom speciellt att tänka på Lars, det var minst sagt intressant.. För att börja med så fattade inte jag att det var en dejt första gången vi sågs till att börja med utan vi hade först börjat snacka över ett eventuellt jobb som fotograf på hans sida ( som var av lite mer.. vuxen natur ) men vi hade väl fattat lite tycke för varandra redan innan. Men det var så trevligt så han föreslog att vi skulle ses igen, lite senare på kvällen på en ny dejt.
Eftersom det hade varit så behagligt så gick jag med på det och kom lite senare bort till honom, visade sig att han bodde inte mer än kanske 100 meter bort. Det resulterade i att jag kom tillbaka hem runt 07 på morgonen, dvs det var alltså väldigt trevligt och väldigt ovant. Han sjöng och spelade för mig större delen av kvällen, väldigt mysig att kramas med och riktigt charmig.
Det var lite småkomiskt egentligen då han inte riktigt är den typ jag vanligtvis faller för. Visst att han var 21 år äldre än mig, men sånt gör mig inget då jag inte anser att åldern har någon betydelse. Även om åldern såklart gjorde att det fanns lite skillnader i åsikter och tankesätt.
Nej det ovanliga var att han var inte nörd på det sättet som jag vanligtvis attraheras av, samt att han var ju minst sagt biffig ( fd. livvakt och boxare och numera kock ).
Men det som fick mig att komma att tänka på det var att trotts de skillnader vi hade så gjorde han mycket fina saker för mig, han avstod från sex så det skulle bli mer speciellt, han lärde sig att spela Magic för min skull. Samt att han hade inga problem med att sitta och spela TVspel med mig, även om det inte var något direkt intresse hos honom.
Det som skrämde bort mig där var just den delen att jag vill ju vekrligen ha barn och han var ju trotts allt så pass mycket äldre än mig och att det ibland fokuserades så mycket på mitt fotograferande och försöka dra igång något tillsammans, men sen så var det stora väl att jag kom aldrig vidare ifrån att vara intresserad till att faktiskt bli kär.



Men jag tycker fortfarande det var så vackert att han lärde sig och gav sig in i mina intressen för att det var ju det som jag faktiskt tycker om att göra och han ville dela det med mig.
Jag är glad att vi fortfarande kan prata och vara vänner iaf.

Men sen måste jag ju säga att det var väldigt fint att bli sjungen för, har ju aldrig varit med om det tidigare. Att folk har sjungit för andra ja men aldrig att någon gjort det för mig.