You better understand
Igår åkte mamma hem, alltid lika jobbigt och tråkigt. Man vill ju vara omgiven av alla man älskar och när någon då åker iväg så gör det himla ont.
Man tycker man borde vara van efter alla dessa år med distansförhållanden av olika slag men ändå så den där känslan av att bli ifrån åkt och ja att åka ifrån gör alltid ont. Även om det möjligen blir lite lättare allt eftersom så men vänjer sig gör man nog aldrig.
Idag fick vi till råga på allt avslag för aktivitetsersättningen, var ganska förväntat visserligen då både mamma och jag kännde det på oss sist som vi pratade med dem på länsrätten. Är väldigt besviken men var som sagt redan inställd på det. Men så lätt ger vi inte upp, vi är ju trotts allt Eklunds i blodet ( även om det inte längre är våra efternamn ).
Min söta lilla mamma, förra gången hon var ner.
Ska skicka iväg en ny ansökan och denna gången med lite bättre medecinsk information från bland annat den läkare som håller i min medecinering, som inte var med på förra ansökan. Det tar visserligen minst 6 månader innan man får något beslut kring detta men för det här beslutet vi fick idag så har vi väntat i 2 år.
Går visserligen att överklaga detta beslutet oxå, men känner att det hellre känns bättre att faktiskt ansöka på nytt. Nu har vi ju även invaliditetsintyget ( som det så fint heter ) från ortopeden oxå som inte heller var med vid överklagan. Vi ska även be henne som gjorde min utredning om hon kan skriva ett utlåtande som denna gången är baserat på de problem jag har och inte så mycket på vad jag är duktig på och även att min andra läkare som hjälper mmig med medecinen kommer med att utlåtande.
Så denna gången blir det en hel del bättre information att jobba på för försäkringskassan, hoppas bara det är en annan läkare som tar det denna gången, tänker iaf be om det för det känns ju som det ska vara en opartisk läkare och vid det här laget så tror jag inte ett ögonblick på att han är det.
Ska dra iväg ansökan när jag får mitt personliga ombud som hjälper mig. Sedan vad som händer är väl bara att vänta och se igen antar jag.. alltid detta satans helvetes väntande. Är så jävla LESS på att måsta vänta konstant på precis allting, inget som får gå smidigt.
Man tycker man borde vara van efter alla dessa år med distansförhållanden av olika slag men ändå så den där känslan av att bli ifrån åkt och ja att åka ifrån gör alltid ont. Även om det möjligen blir lite lättare allt eftersom så men vänjer sig gör man nog aldrig.
Idag fick vi till råga på allt avslag för aktivitetsersättningen, var ganska förväntat visserligen då både mamma och jag kännde det på oss sist som vi pratade med dem på länsrätten. Är väldigt besviken men var som sagt redan inställd på det. Men så lätt ger vi inte upp, vi är ju trotts allt Eklunds i blodet ( även om det inte längre är våra efternamn ).
Min söta lilla mamma, förra gången hon var ner.
Ska skicka iväg en ny ansökan och denna gången med lite bättre medecinsk information från bland annat den läkare som håller i min medecinering, som inte var med på förra ansökan. Det tar visserligen minst 6 månader innan man får något beslut kring detta men för det här beslutet vi fick idag så har vi väntat i 2 år.
Går visserligen att överklaga detta beslutet oxå, men känner att det hellre känns bättre att faktiskt ansöka på nytt. Nu har vi ju även invaliditetsintyget ( som det så fint heter ) från ortopeden oxå som inte heller var med vid överklagan. Vi ska även be henne som gjorde min utredning om hon kan skriva ett utlåtande som denna gången är baserat på de problem jag har och inte så mycket på vad jag är duktig på och även att min andra läkare som hjälper mmig med medecinen kommer med att utlåtande.
Så denna gången blir det en hel del bättre information att jobba på för försäkringskassan, hoppas bara det är en annan läkare som tar det denna gången, tänker iaf be om det för det känns ju som det ska vara en opartisk läkare och vid det här laget så tror jag inte ett ögonblick på att han är det.
Ska dra iväg ansökan när jag får mitt personliga ombud som hjälper mig. Sedan vad som händer är väl bara att vänta och se igen antar jag.. alltid detta satans helvetes väntande. Är så jävla LESS på att måsta vänta konstant på precis allting, inget som får gå smidigt.
Kommentarer
Trackback
