Life Of Eve

Det känns som det är högtid att jag uppdaterar och berättar hur det gått med operationen jag pratade om här innan.

På morgonen åkte vi till veterinären för att skriva in oss, jag mådde oerhört dåligt och bröt ihop i receptionen när jg skulle berätta varför vi var där. Vi behövde inte vänta på att bli inropade speciellt länge som tur va. Väl inne i undersökningsrummet fick jag träffa kirurgen som skulle operera Loke, han var väl lite tystlåten och så men ändå inte otrevlig. Dock kännde jag att jag inte riktigt fick svar på de frågor jag hade då allting gick så väldigt fort. Han undersökte Loke lite lätt och kollade hjärtslag och vart kulan befann sig. Jag grät lite till och från.

Det kom in en sköterska som visade mig vart jag kunde sitta och som tog Loke i ett koppel och förde honom vidare in till operationsdelen av byggnaden. Jag hade hoppats att få vara med honom tills dess att han sövdes, men så här i efterhand känndes det rätt bra att slippa se det då det bara skulle fått mig att må ännu värre. Loke var inte alls stressad utan följde glatt med henne. Han blev sövd ganska direkt och lades in på operation. Så snart dörren stängdes efter dem bröt jag ihop fullständigt.


Precis hemkommen och jävligt trött.

Det kom några kollade mig om jag mådde bra och om jag hade fått hjälp, så jag fick förklara att det inte var så farligt som det såg ut utan jag grät av rädsla inte sorg. Så dom lugnade mig lite och sa att då var det nog ingen fara alls och att det kommer gå bra. På sätt och vis visste jag väl det redan men som jag även sagt tidigare så gråter jag inte för det jag tror ska hända utan för det jag är rädd ska hända.

Jag satt där bak i soffan och försökte lösa lite Suduko, hade med mig en sådan bok, ett tag. Men efter det gått ungefär 1 timme mådde jag så illa och såg så dåligt av alla gråtattacker att jag gav upp och försökte ta in lugnet från akvariet istället. Tittade lite på de hundar som skulle till röntgen och försökte desperat tänka på annat men slogs konstant av tanken av otäcka saker.


Lokes operationssår.

Efter ett tag så kom sköterskan förbi där jag satt så jag frågade lite hur det gick och fick veta att han var ju inte klar men fick iaf en hint om att det inte var några problem, gav henne även hans tratt så hon kunde fästa den på honom när dom var klara. Ännu efter en tid kom kirurgen förbi och såg att jag satt där och sa att det gått bra och att han snart  var klar. Nu kännde jag iaf ett litet lugn komma över mig men mådde fortfarande illa av all rädsla.
När det gått 3 timmar kommer sköterskan ut och berättar att han nu var vaken och att jag kunde betala och boka tid för stygnens borttagning så skulle hon komma ut med honom till mig. Vid det här laget började jag verkligen gråta, dock denna gången av lycka och lättnad. Sammafattningsvis så grät jag nästan hela tiden i de 3 timmar vi var där och även en del när vi väl kom hem.

När jag fixat betalningen och fått en ny tid så kommer äntligen min lilla älskling vaggandes och är lite disträ. Det värmde så i hela mig att se honom och kunna konstatera att det verkligen har gått bra. Vi pratade lite om saker att tänka på och att vi skulle hämta ut smärtstillande åt honom. Efter det åkte vi hem igen och det var ovant och vingligt.

Det känns som en evighet sedan, även om det bara gått sågott som 2 dagar.


En trött Loke som sover så sött här nu.

När vi väl kom hem och in så vaggade han runt lite men somnade ganska snabbt igen och sov bra länge. Vi gav honom sakta lite mat och vatten så han inte skulle bli illamående. Frammåt kvällen piggnade han till riktigt och v ille tom leka, dock blev det ju lugna lekar då vi inte vill att han ska irritera såret.

Sova i sängen var lite problematiskt till en början men efter ett tag så fick vi det att funka.

Idag fick han smärtstillande och har tagit det ganska lungt. Såret ser bra ut.

Dock är jag bara livrädd att jag ska råka göra något fel så det blir infekterat eller någe liknande. Den 13:e ska vi ta bort stygnen.