Life Of Eve

Gårdagen började bra, gott humör och inte så farligt trött.

Även om det snöade ordentligt så var det fina tjocka flingor som dalade från skyn, något som jag tycker var himla mysigt.

Loke och Ymer tog det ganska lungt, men så ville Loke få Ymer att leka och sprang omkring här inne i ett försök att hetsa upp honom. Plötsligt skrek Loke till och började halta extremt mycket.



Jag kan inte hitta vad som är fel, för först trodde jag att han fått något i en tass eller liknande. Men han hade verkligen jätte ont och kunde knappt använda bakbenen. Jag får smått panik och ringer Per som pratar med sin chef och direkt beger sig hemmåt för att hjälpa mig komma ut till bilen med Loke eftersom jag får inte med mig honom ner själv och nu kunde han ju inte under några som helst omständigheter gå nerför trappen själv ( något som dom absolut inte ska göra vanligtvis heller ).

Efter jag pratat med honom ringer jag till veterinären som säger att det bara är att komma in så tar dom hand om oss så snart dom får en lucka eftersom det finns risk för diskbråck.



När Per kommer hem så tar vi med hundarna och beger oss mot bilen som är begravd i snö. Detta tar ju extra lång tid då eftersom vi måste sopa fram bilen. I denna processen går torkarbladet på förarsidan av, något som verkligen försvårar körningen. Men vi måste iväg så det är bara att sätta sig i bilen och hoppas på det bästa.

Det går att se rätt bra genom rutan trotts att det snöar, dock är det lite grumligt. Vi kommer fram och får sätta oss att vänta ett tag, Loke håller sig lugn men inte Ymer som inte riktigt gillar att vara där och gnyr nästan konstant. Något som gör en ganska trött i huvudet.

Efter en viss tids väntan och socialiserande med andra som oxå väntar så blev det vår tur och vi fick träffa en jätte trevlig veterinär som vi träffat någon gång innan. Hon känner och klämmer lite på Loke för att se om han har känsel och vart det gör ont, något som inte är allt för populärt. Hon kan inte ge oss något direkt besked om vad det kan vara men risken att det är diskbråck är ganska stor, bland annat för att reaktionen i hans ena baktass är väldigt slö och han har ont över ryggen.



Men hon sa att det kan lika gärna vara en sträckning, men dom vill inte röntga honom det första dom gör. Så vi fick ett recept på anti inflamatorisk medicin åt honom och order om vila och inge hoppande eller lekande. Bur vila så att säga, men eftersom vi inte har någon bur så blir det att hålla stenkoll på honom. Tur är att dom är båda väldigt lugna av sig för det mesta. Det som är jobbigt för honom är att han inte får vara i soffan, något som han verkligen älskar.

Han går redan lite bättre så vi hoppas verkligen det bara är en sträckning eller liknande. Men det gör ont i en att se honom ha så ont och man inte riktigt kan göra något åt det. Han är ju trotts allt min lilla pojk och kunde jag skulle jag ta smärtan istället för att han ska måste uppleva den.



Nu ligger han och sover iaf och det känns skönt för då känner man ju inte så mycket, inte medvetet iaf.

Men det känns lite som att detta var något man bara väntade på, vi har ju haft tur här ett tag och det är ju klart att det ska jämna ut sig igen så man hamnar på minus, för varför skulle man få vara glad?
Känns dock ganska bra att Per är ledig nästa vecka eftersom jag ska iväg på några möten då, vi har iaf skjutit fram besiktningen några veckor så den behöver vi inte riktigt tänka på iaf.

Är glad att även om det skulle vara diskbråck så går det att operera så dom får tillbaka livskavlitén och slipper smärtan, men samtidigt är jag livrädd att det ska hända något. Han är ju mitt lilla hjärta och stora delar av mig skulle dö om det hände honom något.