Kan du köra ett tag?
Känns som man skulle ja behlva hjälp vid rodret eller vad man ska säga för det känns som det är på tok för tungt och det hela tiden ändrar riktning åt fel håll.
Det är klart det finns bra saker i mitt liv oxå, absolut inte att glömma dem. Men det är mycket jobbigt oxå.
Min kamera vet jag inte hur länge till den håller sig vid liv. Det verkar gå snabbare och snabbare att den blir värre och värre och mer och mer med skit som krånglar. Så snart är jag väl utan kamera om jag har riktig otur, hur i helsike ska jag kunna ta mig vidare eller ens behålla det jag nått nu inom foto?
Visst jag är väl inte direkt välkännd ännu men folk börjar veta lite mer vem jag är och jag är påväg uppåt, jag vill inte förlora det, för det är ju trotts allt det som i slutanändan ska ge inkomst.
Sedan känns det som diagnoserna jag har ställer till mer och mer och att det är ganska få som verkligen förstår vad de innebär, jag menar jag vet själv hur otroligt mycket diverse saker med dem låter som ursäkter till att man itne städar elelr liknande så mycket som man skulle behöva. MEN JAG KAN INTE HJÄLPA DET, är ju inte så att det är underbart att bo i den här skiten precis och kunde jag så skulle jag göra något åt det.
Jag har ju inte laglig rätt till diverse hjälp för att diagnoserna underlättar i livet direkt. Vet hur otroligt det låter och hur lat man kan tyckas vara, men det har inte med det att göra. Utan det handlar om funktionshinder som försvårar livet maximalt, klart livet är svårt för alla men testa att försvåra det 3 ggr extra och försök sedan ( om ens det räcker ) så får ni se hur otroligt roligt det är att måsta förklara sig hela tiden dessutom.
Jag är glad att vi har några vänner iaf som förstår hur otroligt svårt det faktiskt är.
På detta ser det ut som jag har en bipolär sjukdom oxå ( dvs typ manodepression eller liknande ), som om det itne räckte med det jag hade.
Lägenheten skulle ju bli en bra början på ett mer fungerande liv.. men nej.. antagligen så kan vi inte ta den.
Det är klart det finns bra saker i mitt liv oxå, absolut inte att glömma dem. Men det är mycket jobbigt oxå.
Min kamera vet jag inte hur länge till den håller sig vid liv. Det verkar gå snabbare och snabbare att den blir värre och värre och mer och mer med skit som krånglar. Så snart är jag väl utan kamera om jag har riktig otur, hur i helsike ska jag kunna ta mig vidare eller ens behålla det jag nått nu inom foto?
Visst jag är väl inte direkt välkännd ännu men folk börjar veta lite mer vem jag är och jag är påväg uppåt, jag vill inte förlora det, för det är ju trotts allt det som i slutanändan ska ge inkomst.
Sedan känns det som diagnoserna jag har ställer till mer och mer och att det är ganska få som verkligen förstår vad de innebär, jag menar jag vet själv hur otroligt mycket diverse saker med dem låter som ursäkter till att man itne städar elelr liknande så mycket som man skulle behöva. MEN JAG KAN INTE HJÄLPA DET, är ju inte så att det är underbart att bo i den här skiten precis och kunde jag så skulle jag göra något åt det.
Jag har ju inte laglig rätt till diverse hjälp för att diagnoserna underlättar i livet direkt. Vet hur otroligt det låter och hur lat man kan tyckas vara, men det har inte med det att göra. Utan det handlar om funktionshinder som försvårar livet maximalt, klart livet är svårt för alla men testa att försvåra det 3 ggr extra och försök sedan ( om ens det räcker ) så får ni se hur otroligt roligt det är att måsta förklara sig hela tiden dessutom.
Jag är glad att vi har några vänner iaf som förstår hur otroligt svårt det faktiskt är.
På detta ser det ut som jag har en bipolär sjukdom oxå ( dvs typ manodepression eller liknande ), som om det itne räckte med det jag hade.
Lägenheten skulle ju bli en bra början på ett mer fungerande liv.. men nej.. antagligen så kan vi inte ta den.
Kommentarer
Trackback
