Life Of Eve

Jag hatar att jag blev påkörd, försöker se det från den ljusa sidan och inte gräma mig över att jag blivit så förhindrad av den som jag trotts allt blivit men det går inte hela tiden!

Och jag hatar det verkligen, hatar så jävla mycket att det gör ont i foten och att jag är så stel i benet så ofta så jag måste vagga fram som nån jävla pingvin. Hatar att jag får ont där så lätt och inte kan bära tunga saker.

Hatar så mycket att jag inte kan gå ut och gå mina promenader med Loke längre, hatar att inte kunna göra allt jag vill göra pga smärta och stelheten som medföljer.



Visst så pengarna från försäkringen kan hjälpa på många sätt men jag hade hellre varit utan dem om jag sluppit olyckan och alla problem som kommit efter det.

Olyckan sabbade så gott som allt i våra liv. Ersättningar, familj, vänner, hälsa, psyke och så mycket mer som jag bara itne kan förklara.

Jag hatar att det hände, tänker på det nästan varje dag och tänker hela tiden på vad som faktiskt kanske hade kunnat blivit.

Jag hatar så mycket att det ska måsta göra så satans jävla ont så ofta, och ändå är jag ganska smärttålig av mig men detta gör ont! Jag hatar hatar hatar hatar hatar hatar att det hände..



Klart jag är tacksam för att jag överlevde och att det inte gick värre än vad det gjorde och för att jag ändå blivit bemött så bra av många ( men inte alla ). Och är på sitt sätt tacksam för den sortens upplevelse.

Jag hatar att jag mår så dåligt varje gång jag åker förbi den korsningen..

Jag vet att har det inte hänt så har det inte sett ut som det gör idag och även om det är mycket skit och vi har dålig ekonomi så har vi det i grunden bra. Men samtidigt så känns det som man kunnat klarat sig utan allt detta skit som detta medförde..