Life Of Eve

Låg igår och funderade lite över vad som har hänt mitt liv egentligen och vilka man stött på och vilka man ångrar att man inte tagit chansen med, skriver mer om detta i nästa inlägg. Detta leder mig osökt in på en viss individ som fanns i mitt liv ett litet tag men lämnade tydliga spår.

För den som inte kunnat gissa det eller inte kan så mycket om min historia så är det Percy ( dvs Pelle ). Jag kan i ärlighetens namn säga att jag är livrädd att han ska få för sig något igen och söka upp mig. Det värsta är att jag vet lite vad han är kapabel till och han skulle kunna skada väldigt många i min omgivning för att få som han vill.

Visst hade han varit liten och mesig så hade det väl inte varit så hemskt egentligen men nu är det så att han är STOR och stark som bara fan ( misstänker att han iaf då åt något åt det anaola hållet, skulle inte förvåna mig om man säger som så ) inklusive att han kan kampsport och bär vapen. Att han sedan inte är helt labil gör ju inte saken bättre.

Visst han var väl snäll med mig och så när vi var tillsammans, bortsett från att han höll på bryta min handled en gång när jag skulle byta låt på radion, men annars så var han ändå snäll med mig. Och jag kan ju säga att jag verkligen saknar hans djur, han hade en jätte underbar schäfer och en massa katter, varav en som föll även för mig och skulle alltid sova vid och på mig.

Men för den som inte vet så efter ungefär 1 månad så ville han ha paus eftersom han gick genom mycket med cansern i magen och det, sa han iaf. Men när jag inte hört något från honom på ca 2 månader och inte fått något svar på något sms eller liknande så gick jag vidare och träffade en ny kille, fast så ny var han väl inte vi hade ju ändå kännt varandra några år.

När vi vari tillsammans i kanske 2 - 3 månader så var jag på semster med Pollan och hennes mamma ner till Sockholm där vi bodde hos Pollans mormor. När vi väl kom dit så ringde det oväntat och ja ni kan ju kanse gissa vem det var..

Precis.. Percy. Han ville se hur allting var och ja nu var han redo att ta upp där vi slutat för nu mådde han bättre. Men friden var inte långvarig när jag berättade att jag träffat någon annan. När han fick reda på det så skulle han söka upp den nya killen och skada honom och ja han visste ju vart min familj bodde så dem skulle han oxå besöka. Det jobbiga är att jag vet att han skulle kunna göra det oxå. Detta resulterade i att det blev ett mycket långt samtal där jag försökta lugna honom.

Vi bestämde att vi dagen efter skulle ses i närheten av lägenheten så vi kunde prata ut ordentligt, han bodde utanför Norrköping så det var inte så långt emellan. Men såhär i efterhand är jag väldigt glad att Lotta, som Pollans mamma heter, stoppade mig och sa att om jag ska gå så ska hon följa med. Tack och lov så kom han inte bland annat i och med det.

När jag tänker tillbaka såhär i efterhand så inser jag vad han skulle kunnat göra om jag kommit ensam och satt mig i bilen hans. Han har inte dragit sig för att bara dra därifrån, vare sig jag velat eller ej.

Det var det sista jag hörde från honom på ett bra tag, han kommer dock in i bilden 3 ggr till. Året efter detta så börjar vi prata igen, vid det här laget så är det han och ett till av mina ex som vill komma tillbaka och en ny som jag talar med så jag väljer till slut att gå vidare med den nya, men det är en annan hitoria det. Sedan kommer han tillbaka igen ett litet tag efter det samma år och sedan när jag väl träffat Per så ringer han på Pers födelsedag. Tack och lov är han betydligt mer sansad denna gången och gör inga hot eller liknande iaf. Efter det kan jag inte komma ihåg om han hört av sig någe mer, har för mig det är en gång till.

Men jag är väldigt rädd att han ska få för sig något som sagt och komma tillbaka, men jag tror faktiskt att ha är död vid det här laget.