Waiting
Jag hatar att måsta vänta på allting innan man kan komma igång.
En del av mig vill bara skita i allting som jag väntar svar på och bara köra igång medan den lite mer eftertänksamma delen av mig säger ajaj och menar på att det är bara att vänta det, såååå lång tid kan det väl ändå inte ta.
Bara det att jag redan väntat 6 månader på att få svar på om min överklagan ens tas upp i Kammarrätten, men jag vet att jag måste vänta på ett beslut därifrån. För om dom godkänner att ta tag i min överklagan och godkänner överklagan så finns det förhoppningsvis en helt annan hjälp för mig att tillgå och det behöver inte bli lika knaggligt att ta sig fram.
En del av mig vill bara strunta i överklagan och få det lagt bakom mig, för vi har ändå hållit på att jävlats med detta i snart 3 år trotts allt och säga vad man vill men man blir trött. Men samtidigt så är det en princip, jag ska ha rätt till den här hjälpen samt att det vid det här laget rör sig om ganska stora summor pengar. Det minsta bidraget man kunde få godkännt var enligt Annika 5400 eller liknande och det högsta låg på nånting på 7000 kronor. Det innebär 5400 kronor i månaden i 3 år, visserligen ska soss ha tillbaka en del av det dom lagt ut under den här tiden vilket tar bort mycket av det, men det är max 4500 kronor i månaden och det är långt ifrån alla månader dessa 3 år som vi haft soss. Ja så som sagt det handlar om ganska stora summor nu, har man haft tur har dom godkännt ännu högre ersättning så ja det säger ju sig självt.
Men lite sur är man ju för helst har jag ju viljat få detta bidraget godkännt tidigare så man sluppit gå till soss. Även om våra handläggare på soss varit helt underbara och verkligen gjort allt dom kunnat för att hjälpa oss och hitta hål i reglerna så är upplevelsen att gå till soss inte roligt och tämligen förnedrande.
Men är ändå tacksam för det har lärt en att vända på pengarna och att klara sig på ett minimum belopp, visserligen har vi pga vår hyra blivit tvungen att be om hjälp med pengar från föräldrar ganska ofta. Något som heller inte är det minsta roligt eller gynnat våra relationer till dem direkt.
Men nu är det tack och lov äntligen över, men hoppas som sagt på att få detta godkännt så kanske man kan slappna av lite och rent av kanske få försöka komma igång med mitt egna.
Men efter alla dessa åren så är jag så ruggigt less på att måsta vänta på besked från allting och vänta på att alla andra ska bli klara först. Är det så konstigt att man mått så dåligt som man gjort?
En del av mig vill bara skita i allting som jag väntar svar på och bara köra igång medan den lite mer eftertänksamma delen av mig säger ajaj och menar på att det är bara att vänta det, såååå lång tid kan det väl ändå inte ta.
Bara det att jag redan väntat 6 månader på att få svar på om min överklagan ens tas upp i Kammarrätten, men jag vet att jag måste vänta på ett beslut därifrån. För om dom godkänner att ta tag i min överklagan och godkänner överklagan så finns det förhoppningsvis en helt annan hjälp för mig att tillgå och det behöver inte bli lika knaggligt att ta sig fram.
En del av mig vill bara strunta i överklagan och få det lagt bakom mig, för vi har ändå hållit på att jävlats med detta i snart 3 år trotts allt och säga vad man vill men man blir trött. Men samtidigt så är det en princip, jag ska ha rätt till den här hjälpen samt att det vid det här laget rör sig om ganska stora summor pengar. Det minsta bidraget man kunde få godkännt var enligt Annika 5400 eller liknande och det högsta låg på nånting på 7000 kronor. Det innebär 5400 kronor i månaden i 3 år, visserligen ska soss ha tillbaka en del av det dom lagt ut under den här tiden vilket tar bort mycket av det, men det är max 4500 kronor i månaden och det är långt ifrån alla månader dessa 3 år som vi haft soss. Ja så som sagt det handlar om ganska stora summor nu, har man haft tur har dom godkännt ännu högre ersättning så ja det säger ju sig självt.
Men lite sur är man ju för helst har jag ju viljat få detta bidraget godkännt tidigare så man sluppit gå till soss. Även om våra handläggare på soss varit helt underbara och verkligen gjort allt dom kunnat för att hjälpa oss och hitta hål i reglerna så är upplevelsen att gå till soss inte roligt och tämligen förnedrande.
Men är ändå tacksam för det har lärt en att vända på pengarna och att klara sig på ett minimum belopp, visserligen har vi pga vår hyra blivit tvungen att be om hjälp med pengar från föräldrar ganska ofta. Något som heller inte är det minsta roligt eller gynnat våra relationer till dem direkt.
Men nu är det tack och lov äntligen över, men hoppas som sagt på att få detta godkännt så kanske man kan slappna av lite och rent av kanske få försöka komma igång med mitt egna.
Men efter alla dessa åren så är jag så ruggigt less på att måsta vänta på besked från allting och vänta på att alla andra ska bli klara först. Är det så konstigt att man mått så dåligt som man gjort?
Kommentarer
Trackback
