Life Of Eve

Det känns som att det börjar bli dags för barn snart.

Våra samtal kring detta har blivit allt oftare och allt seriösare. Vi är ju båda överens om att vi vill ha ett annat boende innan det blir aktuellt men viljan och lusten börjar bli betydligt mer påtaglig.

Jag känner mig väldigt redo även om jag ibland tvivlar på om jag vill ha barn alls. Vilket får mig att tvivla på om man skulle bli en god mor eller ej. Samt att jag är ju så paranoid så är ju jätte rädd att vi inte ska vara redo egentligen, samtidigt som jag känner att helt redo blir man nog aldrig och det går ju inte att sitta och vara rädd för allting hela tiden heller för då kommer man ju aldrig komma nånstans.

Vi vill båda ha 2 döttrar. Inte för att jag tror jag skulle älska en son mindre men jag vill verkligen inte ha söner, Per är inte heller speciellt sugen på det så att säga. Man får väl hoppas att det blir flickor, när det väl blir.

Jag ser så framemot dom små sakerna, som att få byta blöjor, göra dom klar för natten, läsa sagor på kvällen och morgonen ( det är ett härligt sätt att vakna på minns jag ). När dom börjar bli delaktiga och vill hjälpa till med saker och ting, gå på affärn och dom tigger efter allting.


Lägger in en bild på Sara´s underbart söta lilla Angelina S.     Foto: Jag

Klart att mycket kommer bli jobbigt, antagligen betydligt jobbigare för oss än för "vanliga" föräldrar pga diagnoserna. Men vi har ju fördelen att vi vet vad vi ska titta efter om barnet uppvisar något beteende som tyder på att det är någon bokstavskombination med i leken. Något som lär vara rätt troligt med tanke på att det är något som går i arv, det gör det dock inte till något måste att dom kommer ha något. Det kan ju hoppa över flera generationer. Men skulle dom ha så kommer vi ju har betydligt mer kött på benen angående sådant då vi vet vart man kan få hjälp och att dom får rätt stöd genom skolan och så.

Men vi har sagt att vi tror att om iaf 2 år så är det ganska stor chans att vi har barn, om nu inte någon av oss inte är fysiskt förmögen att kunna skaffa barn dvs. Något jag tänkt se om jag kan kolla när jag ändå ska tillbaka till gyn för att kolla läget med cystan ( som förövrigt är ett ord som låter äckligt ).

Men som med allt annat så återstår det väl att se antar jag, det är ju inget som är skrivet i sten direkt. Men jag börjar få väldigt stark längtan nu och det är svårt att inte tänka på det. Hajar ju till nästan varje gång man ser en unge och drömmer sig bort till sina egna.

Men är som sagt extremt rädd för att jag inte skulle vara bra som mamma..