Life Of Eve

Det låter  väl egentligen lite tragiskt att säga men som med det mesta andra så är det skönare att veta än att gå i ovisheten, även om att veta innebär smärta eller obehag.

Och jag måste säga att det på sätt och vis är rätt skönt att veta vilka som faktiskt är ens vänner och inte, en del som man trott varit vänner men visat sig vara annat men även människor man inte riktigt trott räknat en som vän men tydligen gör det.

Det finns dom som endera glömmer en eller helt enkelt väljer bort en, en förklaring hade ju inte varit helt fel. Man lägger ner energi på folk som man tror är ens vänner men visat ett par gånger att så faktiskt inte är fallet, känns inte så himla roligt att detta är personer som betyder mycket för en och som man verkligen brytt sig om ibland verkar glömma bort att man ens finns. Men jag hoppas verkligen att jag har fel för trotts detta så älskar jag verkligen dessa personer och dom kommer alltid ha en stor betydelse för mig.

Sedan finns det ju dem som man självklart har hoppats på och sett som vänner men man trott att dom inte riktigt sett en på det sättet bland annat för att man inte haft så jätte mycket kontakt, men som man haft väldigt fel angående. Strax efter jul så dök det ner ett brev i brevlådan som bjöd oss till Göteborg på bröllop. Det värmde oerhört mycket att man inte var bortglömd och att det betydde något om man kom eller ej. Sedan är det ju klart att jag givetvis blev oerhört glad att hon ska gifta sig och träffat så rätt här i livet, det har hon verkligen förtjänat. Nu hoppas jag ju bara att jag verkligen kan komma oxå, skulle bli himla ledsen om jag inte kan ta mig dit tills dess.



Men visst jag är väl säkert inte den bästa av vänner och antagligen inte värt speciellt mycket att ens kämpa för, men det gör ju lite ont när jag verkligen älskar min vänner och bekanta och jag verkligen bryr mig så mycket om dem. Ibland hatar jag att jag fäster mig så vid personer jag släppt in på livet och såras så lätt. Jag är väl lite van att bli glömd men det känns bara så himla onödigt och oavsett så blir man ju ledsen och besviken.

Jag har heller inga problem med att annat prioriteras över att umgås med en, jag menar olika saker betyder ju olika mycket för olika individer och jag vill ju att mina vänner ska vara lyckliga så då är det ju självklart att det är viktigt för mig oxå att dom prioriterar rätt i livet och focuserar på det som betyder något för dem. Men är man verkligen vänner när man inte verkar vara det minsta prioriterad?

Visst jag är rätt dålig på att hålla kontakten och höra av mig, men de flesta av mina vänner är informerade och bör ju veta varför och iaf någon förståelse borde det ju finnas för det. Det är något jag verkligen kämpar för att överkomma, mest för att jag är så oerhört rädd att jag ska störa eller faktiskt inte vara önskad.

Men jag antar att man ska vara glad för de vänner man har trotts allt, de som verkligen är där för en och iaf försöker förstå. Med detta så pekar jag inte på någon specifik utan det är en känsla som jag får ibland bara och jag hoppas verkligen det är det att jag är så paranoid och inget som stämmer, men tar man åt sig av det jag skrivit så ska man kanske tänka efter lite..