Life Of Eve

Snart är det Lördag och jag känner jag längtar och är ivrig, samtidigt som jag är rädd att det ska bli något fel.

Vissa kallar mig ju inte orosmajja utan anledning, jag vet att det rent av kan vara jobbigt när jag är väldigt orolig och nervös. Men ja jobbigt, det är det för mig med. Man mår inte bra av att nästan alltid ha oroskänslor i magen och inte kunna slappna av.

Jag hatar att jag tänker för mycket ibland och det jag ser är oftast det dåliga, som tex vad som skulle kunna hända om vi släppte Loke ute. Okej här i detta område eller i stadsområden överehuvutaget är ju bara att vara helt dum i huvudet, det är klart man kan släppa sin hund men då ska man ha ordentlig pli på den. Loke är tax, behöver inte säga så mycket mer än så än att det förklarar till stor del hur dumt det vore att släppa honom lös.

Jag behöver lära mig att slappna av lite och inte oroa mig för precis allting hela tiden, tror jag skulle må lite bättre av det. Men ja att göra är ju en annan femma än att säga, men försöka ska jag iaf.



Det är klart jag anser att man ska tänka på vad som kan inträffa innan man gör något men då ska man ju kunna inse oxå att det som kan hända är inte det som säkert kommer inträffa. Risken finns ju, man får värdera hur stor risken är och utefter det fatta beslut. Som att släppa Loke hos Mamma och Göte funkar ganska bra, man får hålla ögon och öron öppna så man har koll på att han inte får upp kornet på något för då är risken mycket STOR att han drar iväg och då spelar det absolut ingen roll vad du ropar eller lockar med.

Är väl lite pga all denna oro och rädlsa jag skjutit fram det med företaget så mycket, för så länge det är framför mig så kan jag inte råka förstöra det eller misslyckas. Men jag vet att ska jag komma någonstans i livet så måste jag chansa. Jag ser på en bekant, han gör det han vill göra. Riskerar att totalt misslyckas och även om han skulle göra det skulle han resa sig upp och börja om igen. Han har en egen smedja och även en mindre restaurang som vad jag förstår det som inte går speciellt dåligt. Men han har chansat och gjort det han har viljat göra och jag beundrar honom verkligen för det, önskar bara jag oxå kunde våga ta sats och för en gångs skull faktiskt våga hoppa.

Jag vet ju att går det på tok så går det på tok, inget mer att göra åt det. Man får försöka att ha så lite skulder som möjligt till banker och sådant bara så blir ju inte följderna allt för farliga. Och när det ekonomiska är bra igen så försöka en gång till, inte ge upp.
Men det är väl så, lättare att ge upp än att gå och vara orolig.

Men nu handlar det ju om drömmarna. För mig är dom helt klart värd all denna oro och rädsla och även risken, men varför kommer jag inte riktigt igång? Varför lyssnar jag på de negativa människorna i ens närhet som tycker att jag ska vänta och ta det lite lungt och inte de positiva som tycker att jag bara ska tuta och köra och som faktiskt tror att jag skulle kunna lyckas?
Vad ska jag vänta på? Att jag hinner dö? Ska jag sitta på min röv hela mitt jävla liv och aldrig chansa?

Är så satans jävla trött på att måsta vänta på allting, jag vill få ta tag i mitt eget öde för en gångs skull och ta en chansning.

Men denna gången ska ingen och då menar jag INGEN få hindra mig. Vare sig med det på lördag eller rörandes företaget.