Värdelös
Ibland, som jag tror iaf några vet, så känner man sig helt enkelt värdelös. Så känner jag mig just nu.
Jag känner mig värdelös på ljussättningar och inbillar mig att jag därför inte kommer lyckas, för hur ska man lyckas om man är värdelös?
Jag känner mig verkligen som en värdelös vän. Det är klart jag finns ju ALLTID där för de vänner som behöver och jag bryr mig oerhört mycket om så gott som alla mina vänner. Men jag är verkligen helt oduglig på att hålla kontakten och hålla mig uppdaterad i mina vänner liv. Vissa saker hänger jag ju med på och har koll på men långt ifrån allt och så mycket som jag skulle behöva egentligen. Det handlar ju inte det minsta om ointresse, absolut inte, utan det är ju något jag inte riktigt råför. Låter som ursäkter jag vet, men tyvärr så är det så det är. Det handlar heller inte om att jag vill bortförklara det för jag tycker trotts allt det är oerhört dåligt av mig och jag hoppas oerhört att mina vänner förstår och vet vad dom betyder för mig.
Men jag vill bara påpeka det igen att det handlar inte om att jag inte vill utan det har en koppling till mina diagnoser som det blir på detta sättet. Det är ingen ursäkt det är det inte men det är en förklaring och jag hoppas ni har förståelse och tålamod med mig.
Men just nu känns allting bara bläää.. skulle behöva en vän att prata med.. men såklart vågar jag ju inte höra av mig.. hatar mig själv.. varför skulle jag bli såhär för?? Varför fick inte jag oxå bli.. ja iaf lite mer normal och fungera mer normalt..
Känner jag blir galen av alla känslor och att jag alltid ska måsta förklara allting in i minsta lilla detalj bara för att jag är så rädd att någon ska missförstå, så man blir trött på att höra på mig istället. Jag försöker ju förklara för att jag vill vara säker på att ingen tar illa upp eller missförstår det jag säger.. så att allt är rätt..
Det är något som jag lärt in mig men nu sitter det där som ett tvång.
Känns som ett ord kan sammanfatta mycket av det hela iaf och det är BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!
Jag känner mig värdelös på ljussättningar och inbillar mig att jag därför inte kommer lyckas, för hur ska man lyckas om man är värdelös?
Jag känner mig verkligen som en värdelös vän. Det är klart jag finns ju ALLTID där för de vänner som behöver och jag bryr mig oerhört mycket om så gott som alla mina vänner. Men jag är verkligen helt oduglig på att hålla kontakten och hålla mig uppdaterad i mina vänner liv. Vissa saker hänger jag ju med på och har koll på men långt ifrån allt och så mycket som jag skulle behöva egentligen. Det handlar ju inte det minsta om ointresse, absolut inte, utan det är ju något jag inte riktigt råför. Låter som ursäkter jag vet, men tyvärr så är det så det är. Det handlar heller inte om att jag vill bortförklara det för jag tycker trotts allt det är oerhört dåligt av mig och jag hoppas oerhört att mina vänner förstår och vet vad dom betyder för mig.
Men jag vill bara påpeka det igen att det handlar inte om att jag inte vill utan det har en koppling till mina diagnoser som det blir på detta sättet. Det är ingen ursäkt det är det inte men det är en förklaring och jag hoppas ni har förståelse och tålamod med mig.
Men just nu känns allting bara bläää.. skulle behöva en vän att prata med.. men såklart vågar jag ju inte höra av mig.. hatar mig själv.. varför skulle jag bli såhär för?? Varför fick inte jag oxå bli.. ja iaf lite mer normal och fungera mer normalt..
Känner jag blir galen av alla känslor och att jag alltid ska måsta förklara allting in i minsta lilla detalj bara för att jag är så rädd att någon ska missförstå, så man blir trött på att höra på mig istället. Jag försöker ju förklara för att jag vill vara säker på att ingen tar illa upp eller missförstår det jag säger.. så att allt är rätt..
Det är något som jag lärt in mig men nu sitter det där som ett tvång.
Känns som ett ord kan sammanfatta mycket av det hela iaf och det är BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!
Kommentarer
Trackback
