Bring me down.
Denna helgen är jag ensam hemma tillsammans med hundarna.
Igår morse åkte Per iväg med sin far till Lysekil och idag vidare till Göteborg för att sedan åka hem igen. Det har varit lite skönt att vara själv har det, även om jag måste erkänna att jag faktiskt saknat hans sällskap. Vi står ju varandra som jag sagt tidigare väldigt nära.
Det har gått bra med hundarna, första timmarna var dom lite fundersamma över vart i hela friden "pappa" hade tagit vägen men vande sig snart och somnade. Jag hade lite sällskap utav en vän ett tag oxå och vi satt och spelade lite. Det var trevligt var det.
Senare på kvällen när jag varit ensam ett tag igen så brast något för mig, jag vet inte riktigt vad eller varför men jag gråter lite titt som tätt. Jag gör det fortfarande och kan några minuter senare känna sån oerhört glädje. Jag fattar verkligen inte vad det är som gör att jag känner såhär, visst jag brukar slungas fort in och ur känslor så svängarna är ju inte ovanliga men jag brukar ändå veta vad det är som får det att bli så.
Får lite lust att skrika för full hals, inte av smärta eller ur sorg utan ren frustration.. bland annat för att det känns så fruktansvärt rörigt med tankar och känslor.
Samtidigt så sitter jag och tänker lite på texten i The Rose:
When the night has been too lonely
Tycker det är en väldigt fin låt och helt klart värd att fundera lite över. Jag tror iaf att mycket utav det kan stämma ganska så bra.
Kikade förbi lite, har varit lite dålig på att hålla koll på bloggar det sista...
Jadu känslor och tankar är allt ett underligt fenomen som man inte har någon bestämmanderätt över, märkliga saker det där
