Life Of Eve

 

Jag måste säga att jag verkligen älskar Niklas och är så otroligt glad att jag har honom. Att få krypa upp vid honom skänker mig ett sådant lugn och trygghet, han får det att kännas som att han kommer skydda mig mot vad som än skulle dyka upp på horisonten.

 

Men något som jag inte hade räknat med är hur pass mycket distansen tär på mig, detta trotts att vi ses varje helg. Jag trodde det skulle vara mycket lättare, men jag hatar verkligen att vara ifrån honom och vill ju så otroligt mycket ha honom att komma hem till.

Det går nog enligt många lite för fort fram, men det är i ärlighetensnamn inget som jag bryr mig i. Det är ju inte dessa som ska leva med de beslut som tas. För mig så känns det väldigt rätt, bland annat för att det känns som om vi känt varandra i flera år.

Det är klart vi har saker kvar att lära om varandra och om oss som ett par, men jag tror och känner verkligen att detta kommer gå bra.

 

 

Det är klart att det inte finns någon som helst garanti på att det kommer vara vi resten av livet, men jag tänker leva och drömma som att det alltid kommer vara vi och därmed satsa och ge mitt allt.

Har ju svårt att tro att ett förhållande har chansen att överleva de diverse motgångar man kommer möta om man bara gör, ger och kämpar halvhjärtat.

 

Risken är ju klart större att man blir sårad om det går åt fanders, men jag anser ändå att det är värt det. För är det rätt så vill man ju göra allt man kan och inte behöva ångra och önska att man hade gjort mer i efterhand.