Tänk om
Blir det lite som Lena sa och ja som vi hoppas så öppnas det plötsligt stora möjligheter.
Jag fick dommen igår från kammarrätten och nu är det fastställt att jag är berättigad till Aktivitetsersättning. Känndes himla bra när den kom, det jag fick tidigare var ju Försäkringskassan yrkande där även dom gick med på att jag faktiskt ska ha full Aktivitetsersättning.
Nu har jag iaf fått dommen, trodde väl inte riktigt det skulle vara något annat men det känns ändå väldigt skönt att ha det klart.
Nu ska man bara vänta på att Försäkringskassan beslutar om hur lång period och hur mycket och sedan räknar ut hur mycket jag ska ha och hur mycket soss ska ha igen för det som dom lagt ut för mig.
Men börjar äntligen få tillbaka en känsla av riktigt hopp och att kunna få gå vidare i livet och faktiskt ta tag i något som jag skulle kunna göra istället för att bara sitta och vänta.
Detta skulle även kunna ge så mycket större möjligheter till nytt boende för då skulle jag ha en inkomst som faktiskt räknas som fast. Tänk om vi skulle kunna få ta ett lån och faktiskt skaffa en riktig bostad, för nej jag anser inte riktigt hyresrätter som ett riktigt hem utan det är något man har och bor i så länge. Men det är min åsikt så är det bara.
Tänk och kanske kunna köpa ett hus med en trädgård, tror livet skulle bli mycket annorlunda, åt det bättre hållet förståss.
Ny blogg
Jag funderar på att köra en ny blogg, eller en till ska man väl kanske hellre kalla det.
Den kommer ju inte handla om ens i närheten av samma som denna och så kommer jag vara helt anonym på den.
Vad jag hade tänkt mig berättar jag lite senare, om jag väljer att köra igång.
Övervikt
Nej men det är ett ganska hett ämne då om man hellre vill säga det på det viset. För att komma fram till det som jag ville ta upp så är det främst rörandes kring det med att vara överviktig och hur andra behandlar en.
Jag måste säga att jag till stor del ändå trotts min storlek har behandlats rätt så väl dock stöter även jag på de fördommar och förutfattade meningar detta bidrar med.
Det låter som man överdriver många gånger när man tar upp sådant som man råkat ut för, bara för att man är stor, men så är det tyvärr inte. Det kan vara svårt att förstå när man inte varit i den sitsen själv, som med det mesta annat.
Jag ( och givetvis inte bara jag ) har varit till olika läkare och många av de problem jag har haft då har ju direkt berott på övervikten. Att jag tex varit med i en bil olycka och flugit en bit av motorhuven hör inte dit.
Just det exemplet inträffade ett tag efter själva olyckan och jag upplevde att min knä känndes rent ut sagt obehagligt ibland. Så jag sa till läkaren om det eftersom jag inte haft problem med detta innan olyckan. Nej denna underbara docktor ger då som svar att ja jag väger ju lite mer än henne så det är det det beror på, även att jag har ont i foten när jag gick berodde ju även det på övervikten och inget annat. Tack och lov så fick jag tag i en bättre docktor sedan som upptäckte att mitt knä tagit stryk det med i olyckan samt att det gjorde så ont när jag gick berodde på lösa benflisor som stack in i ledbandet varje gång jag tog ett steg.
Jag har även gått till vår husläkare några gånger och det har även där inträffat att det är svårt att se bortom övervikten.
Tyvärr är det många gånger så extremt att man näst intill skulle kunna komma in med en bruten hand och dom kan få det att bero på ens övervikt.
Man ser fler som behandlas liknande och detta är ju inte ett lokalt problem om man säger så.
Detta finns även inom jobb, endel jobb är ju självklara att har du dålig kondis och är stor så passar du helt enkelt inte, det kan ju bero på både din och andras säkerhet. Men man behandlas många gånger annorlunda för att man är stor, så är det tyvärr.
Jag tror den bästa kommentaren är ju den att det är ju bara att äta mindre tex. Det är inget som är "bara", det är så individuellt att det behöver inte alls bero på överkonsumtion av vare sig mat eller onyttigheter. Mitt stora problem är inte att jag äter för mycket, något som väldigt många dessvärre tar som en självklarhet när dom ser ens storlek.
Hon är överviktig så det innebär att hon smålar i sig chipspåsar snabbare än hon andas.
Jag avskyr när folk inte kan tänka steget längre och fråga sig varför istället för att ta saker och ting förgivet.
Som sagt så mitt problem är för lite motion och oregelbundna tider för mat. Ett jäkligt bra bevis på det är ju när Per jobbade på det andra jobbet och tog med sig mat hem så fick jag mat regelbundet och pang sa det så gick jag ner över 10 kg. Det enda jag ändrade på då var som sagt tiderna jag åt på, det var inge mer motion och inge mindre dricka utan bara fasta tider för maten.
Då kan man ju kanske fråga sig varför jag inte äter på fasta tider om det funkar så bra. Men som sagt så i min värld så finns det inte att bara göra. Tack vare mina underbara jävla diagnoser så blir allting som handlar om rutiner exempelvis till extremt stora projekt och är mycket svåra att hålla.
Det är klart att folk får tycka vad dom vill, det är ju ingen som kan tvinga någon till annat, men jag tror att så oerhört många skulle må så mycket bättre om dom inte blev ställda mot väggen hela tiden och alla dessa förutfattade meningar.
Men profitionella människor som exempelvis inom vården bör se till symptomer och försöka ta reda på vad som är fel istället för att dra slutsatsen övervikt är grunden till alla sjukdommar och även ondska. Det är långt ifrån alltid man ens hinner ta upp de problem man känner av innan man får höra vad det beror på. Ska det vara så svårt att lyssna på sin patient?
Man behöver ju inte utesluta övervikten för det är ändå en stor del i många problem, men inte alla och det är väl det som är så viktigt att komma ihåg.
Det är mycket som jag skulle vilja säga i detta område egentligen men finner inte riktigt ord för allting så jag tror jag lämnar det här.
Men jag har sagt det förr och jag säger det igen. Ställ er alltid frågan varför innan ni dömmer någon annan, oavsett storlek eller tänkbart problem. Många gånger finns det mycket som ligger dolt.
Ett rop på hjälp
Jag vet inte varför jag blir så oerhört berörd av detta och blir tårögd varje gång jag tänker på det. Jag känner inte denna människa men ändå kan jag inte hjälpa att bli så upprörd.
Jag önskar jag kunde fixa det åt dem så han fick komma hem och få vård här i Sverige istället.
Man kan bara försöka föreställa sig hur fruktansvärt det måste kännas för familjen som gör allt dom kan men ändå räcker det inte. Att be allmänheten om hjälp på detta viset kan verkligen inte vara lätt.
Gå in här och läs och om ni kan hjälp till ----> http://hjalpsos.blogg.se/
Efter
Jag har ju lovat er en efterbild, men har bara inte suttit vid datorn nu igen på ett par dagar.
Igår var det Halloween så vi var iväg på party hos Ida och Erik, det var himla roligt måste jag säga och även om jag var i princip nykter ( drack bara en halv cider ) så hade jag sjukt kul. Jag vågade tom dansa trotts den låga alkoholhalten.
Jag dansa ju inte bra, men det gör jag inte när jag är full heller så vad spelar det för roll egentligen?
Det var många som var utklädda, vi hade inte lyckats komma på något att klä ut oss till. Eller ja jag tänkte docka men det blev inte riktigt som så, något halvdant försök men i brist på kläder så var det ju inte så himla roligt. Så här såg jag ut iaf och detta kan man ju även kalla en efter bild på min frisyr.
Bilden är lite mörk så håret ser betydligt mörkare ut än vad det är, men det är en viss koppar nyans.
Ska göra ett inlägg sedan med lite bilder från festen tänka jag.
Känner mig förbannat seg idag även om jag inte riktigt drack något igår, så varför?? Men det går väl över antar jag.
7
Vet inte om det är pinsamt eller om det är bra.
Jag har lyckats idag igen ( gjorde det igår med ) att skriva hela 7 inlägg. Alla kanske inte är av någon speciell vikt, men det kan vara roligt att läsa ändå.
Nu ska jag iaf göra något annat än att sitta och skriva här.
Du är min man.
Han, min underbara man, är bara för söt.
Tanken slår en hur lycklig jag är egentligen som har fått denna ljuvliga karl.
Gud så jag älskar min egna Per.
Frustration
Jag blir så stressad över att det inte händer något, ja nu börjar det ju äntligen rulla lite visserligen. Men det känns som man bara pratar och pratar om företaget men det händer aldrig något på den fronten. När man dessutom ser hur andra startar upp sina företag blir jag lite avundsjuk.
Det är ju självklart att man är glad för den personen som startar som kommit till den punkten i livet och verkligen fått igång det och det är ju en viss beundran ändå. Men jag kan inte hjälpa att bli avundsjuk att dom fått igång det och inte jag.
Men försöker intala mig själv att istället för att bli deppig så bli arg på mig själv och försöka få lite mer kämparglöd, även om det är svårt just nu när jag saknar energi och ork.
Jag hoppas att kunna komma igång nångång, men samtidigt så är jag så jäkla rädd. Även om jag vet att jag inte kommer dra på mig några direkta kostnader för uttrustning.
Men men..
Man kanske skulle kolla vad det kostar att få privat hjälp från Almi så man kommer igång på rätt sätt.
Föräldrar
Jag måste ändå säga att jag anser att mina är ruskigt bra och det inte bara för att det är min mor och far utan jag vet att även många andra har mycket höga tankar om dem och dom är underbara personer.
Till Höger: Göte och Pappa. Till Vänster: Mamma och Gunilla.
Många tycker ju att dom båda är väldigt roliga och sköna individer. Det glädjer mig och det gör mig så glad att Per kommer så bra överens med dem.
Det enda som är lite sorgligt, men fortfarande bra på sitt sätt, är att han ser ju upp till min far i princip mer än sin egen. Är ju glad att han tycker så mycket om min far men tycker ju det är synd att han inte har en bättre relation till sin egen.
Det är något som jag verkligen försökt förbättra, att dom ska umgås. Även varit på Per om att han kanske ska försöka hitta på något med sin bror så dom kan komma varandra lite närmre, för även där.. han står min syster närmre och hon känner honom bättre.
Men jag hoppas det blir bättre.
Från Vänster: Göte, Mamma, Gunilla och Pappa.
Men det gör mig så ont att se vänner behandlas illa utav sina föräldrar, speciellt för att man kan inget riktigt göra. Ja, inget mer än att finnas där när det behovet uppstår.
Fast det är ju klart att man kan bli arg på snälla föräldrar oxå. Men man älskar dom ju inte mindre för det.
Jag älskar er så min underbara mor och far och även mina plastföräldrar, Göte och Gunilla.
Arvet
Nu kom jag på en sak som jag verkligen måste göra och arvet kom ju tack och lov extremt passande för det.
Köpe en ny hårddisk till datorn. Det är nämligen ungefär bara 400 mb kvar och det klarar jag mig inte långt på. Är rätt strandad där jag är nu med det här utrymmet, kan ju inte riktigt fota mer. Eller ja fota kan jag göra men inte ladda över bilderna på datorn.
Så jag ska tametusan ta och beställa en tänkte jag.
Detta var ett ruskigt onödigt inlägg, men va tusan.
Zombie Film
Jag har tidigare pratat lite smått om en film som jag skulle vilja göra och jag vill fortfarande göra den, dock kräver nog det lite mer budget och det är inget som vi har. Och så mycket av en dröm att skapa är det inte så det får vara så länge.
Men i morse så kom Per på en jätte bra idée till en film som inte kräver så mycket till budget. Så vi bestämde oss för att vi ska nog försöka oss på att göra den nu till sommaren. Vi satt och pratade om detta nästan hela morgonen innan han gick iväg till jobbet.
Jag vet precis hur öppningsscenen ska vara, jag längtar så tills det att vi kan komma igång.
Vi behöver dock ha en kamera, en del kommer filmas med mobilkameror och liknande men en kamera behöver vara lite bättre.
Min zombie my little ponny tattuering ( som jag ska tattuera, detta var det enda jag hade på datorn som var Zombie som var mitt egna så det har inget att göra med filmen mer än att det är en zombie )
Det ska väl nämnas att det dock inte är någon action film utan kommer handla om ett par och deras överlevnad, i korta drag.
Åker vi upp till Sundsvall något då, vilket vi ska göra om det inte krånglar till sig som det gjorde i somras, så funderar vi även på att göra en till film där uppe, iaf börja på en. Men vi får se, fokus ligger ju på den första först och främst.
Vad det blir av det hela återstår att se.
Men ger en liten heads up att vi kommer behöva en del statister för zombier och så självklart paret som det ska handla om.
Så vill ni ställa upp på endera så är det bara att höra av sig.
Vi kommer ju inte ha någon möjlighet att betala i pengar utan alla som ställer upp får ju en kopia av filmen. Skulle den mot all förmodan bli såld så då blir det ju självklart att folk får betalt, dock är det väl inte något man ska hoppas allt för mycket på eftersom vi gör detta mest för skojs skull.
Prestationsångest
Okej, jag vet att jag inte är värdelös på det jag gör men jag skulle kunna vara så mycket bättre. Jag skriver inte detta för att få sympatier eller för att få kommentarer utan för att jag måste skriva av mig om det för det känns som jag ska explodera snart.
Det är så mycket jag vill ut och fotografera, speciellt porträtt bilder som är en av de kategorier jag brinner mest för. Men att få komma ut i naturen och fota skulle göra mig så gott, men jag känner mig instängd. Jag vet att jag får gå ut om jag vill, det är ju inget sådant, men det blir alltid sådana stora projekt bara av att kunna gå ut.
Jag förväntar mig inte att någon ska förstå detta, men för mig så är det inte att bara ta på sig jackan och skorna för att promenera ut, det krävs så mycket mer av mig. Sådant som jag tyvärr heller inte kan förklara riktigt.
Jag hatar min situation och jag hatar att vi inte fick tag i en möjlighet att köpa det där huset vi var och tittade på. Jag VET att det hade ändrat så mycket och tagit bort känslan av att vara instängd och även besvärligheten i många av de egentligen lättaste saker. Men icke.
Jag tror visserligen inte jag fått någon dålig kommentar angående mitt fotograferande en enda gång, men ändå så hör jag som en röst bak i huvudet som när jag tittar på mina foton ibland säger "men.. vafan kan du verkligen inte bättre? Är du dum eller?" Önskar jag kunde förklara varför jag känner så, för kunde jag det skulle jag ju oxå veta vad som är felet och börja jobba för att bli av med det.
Inriktning
Är lite besviken att jag inte kunde uppdatera bloggen riktigt via min iPhone, jag kom in på bloggen men det enda fältet som inte fungerade att skriva i var just det med innehållet. Dvs där jag skriver just nu.
Men jag kommer nog iaf att lägga till ett par kategorier här för att hålla lite bättre ordning.
Logga
Photography Eve hade jag tänkt mig, jag har även skapat en logga som jag kommer börja använda numera på mina bilder. Känner mig riktigt nöjd.
Vad tycks?
Personligen så gillar jag den väldigt mycket, den känns stilren, enkel och den känns lite mer seriös än tidigare.
Nej
Det var visserligen ganska väntat om jag ska vara ärlig, men det är klart att man till viss del hade hoppats. Dock blev jag inte så besviken som jag trodde jag skulle bli, så det kanske var lika bra att det inte blev något med den?
Vi funderar faktiskt på att eventuellt flytta uppöver landet istället, dock gör det så sjukt ont att lämna alla vännerna. Finns så många fina människor här som betyder så mycket för en, detta gör det himla svårt att bestämma sig för vad vi ska och vill göra.
Så det är inget som är bestämt ännu men vi överväger det starkt, för troligtvis ( inte helt säkert dock ) så kan jag få jobba hos mamma på deltid. Det är ju iaf något, det jag oroar mig över där är att lära mig alla ostar.
Det är så mycket att tänka på kring detta så man blir alldeles matt, men ja som sagt så det visar sig väl vad det blir.
Tankar
Även om den inte är perfekt och inte har en trädgård så faller den oss väldigt mycket i smaken och vi känner att det skulle vara väldigt rätt att flytta dit. Visst det är på kronoparken, men jag tror det blivit mycket bättre där.
Anleningen vi vill flytta till denna fina lägenhet är ju till att börja med för att den är fin och vi trivdes himla bra i den, för det andra så var det en egen ingång som möjligör för mig att gå ut med hundarna lite lättare. Det är något som jag verkligen ser framemot.
På det så verkar det vara ett himla fint och lungt område, något som verkligen uppskattas. Dessutom var det tydligen rätt många hundägare runt om där, enligt hon i styrelsen som vi talade med iaf. Balkongen var 2 gånger så stor som den nuvarande om inte nästan 3 gånger så stor, helt underbar.
Nu var ju denna lite större, något som kanske inte är speciellt nödvändigt dock inget som är negativt direkt.
Vi vet dock inte riktigt hur det blir ännu, så det återstår att se.
Försöker att inte hoppas allt för mycket, men det är svårt när det är något man verkligen inte kan sluta fantisera om. Hatar mig själv som inte kan sluta tänka på hur jag skulle vilja möblera och liknande.
Måsten
Det är en del måsten som ligger på mitt bord just nu, eller hur man nu vill uttrycka det.
Ska få klart en del bilder, lite olika projekt och jobb. Det mesta där är dock nästan färdigt.
Behöver komma igång med hemsidan till mammas Ost och Delikatessbutik.
Fotografera den utmaning som jag fått från en tjej från en reklambyrå i Sundsvall.
Sedan finns det ju en del saker som borde göras.
Kursen
Jag vet inte om dom glömt eller bara struntat i det och tagit förgivet att jag skulle veta, men jag fick aldrig några papper med vilka tider och mer exakt vart på sjukhuset denna kurs skulle inträffa. Jag kom på detta så sent som i fredags och ringde runt som en galning för att försöka få tag i när jag skulle vara där, men det var i princip ingen som ens hade en aning om att kursen skulle hållas, dom i Torsby visste ju det men inte när eller heller inte riktigt vart så det var ingen idée.
Igår när jag skulle dit så fick mitt personliga ombud hjälpa mig att komma rätt och ordna upp det hela, vilket hon gjorde tack och lov.
Det blev så att jag kommer få gå kursen i Oktober istället som det var menat först, det är lite synd men inte hela världen att det blir framskjutet för det blir ju fortfarande av.
Seriöst?
Jag måste ta tag i mig själv och inte tillåta mig själv att vara så lat att jag inte uppdaterar på så lång tid.
Det är en del som har hänt och som förtjänar att skrivas om men jag är nog allt lite lat. Men jag måste nog ta mig lite tid iaf, så min blogg inte står helt öde. Jag måste ju ha tappat väldigt många läsare pga detta slarv.
Fy på mig, igen..
Nu händer det lite
En ny vecka med nya äventyr.
Dock känns det som vår vecka redan börjat eftersom Per jobbade i helgen.
Jag saknar Sundsvall allt mer för var dag som går nästan, ibland så är det ju lite mindre men börjar bli väldigt jobbigt nu. Men man ska väl inte klaga egentligen, fast ja varför ska jag inte få göra det?
Min ena Hoya ( porslinsblomma )
Var till min läkare E idag för att diskutera medicineringen som inte gått helt som den ska. Blev ju att jag spydde upp den ca 45 minuter efter att jag ätit den, vilket inte är sådär jätte bra. Tror det var lite för stor dos för att min kropp skulle gilla det. Men nu på mötet bestämde vi att vi skulle köra på en betydligt lägre dos. Istället för 80 mg en gång om dagen ska jag nu käka 25 mg 2 ggr om dagen.
Tidigare imorse ringde dom även från Torsby och sa att jag ska få gå en kurs om operationen nu i oktober och att det efter att kursen väl är klar så kunde det ta mellan 1 till 4 månader till det att jag opereras, dvs jag kommer senast opereras i Februari 2010 skulle jag tro. Lite nervös är jag allt, men oerhört glad att det äntligen börjar hända lite saker. Hade dock inte förväntat mig att det skulle börja komma i rullning förrs i just februari så går lite snabbare än vad jag hade trott.
En utav chiliplantorna
Nästa söndag är sista dagen för Försäkringskassan att lägga in yttligare åsikter angående min överklagan, har inte jag mer att tillägga på det då så kommer dom börja jobba på att ta ett beslut kring det hela då. Jag hoppas dom dömmer till min fördel för det är ju ändå något som jag enligt lag har rätt till, men bara att få ett beslut skulle vara så himla skönt så man får gå vidare med sitt liv. Det har ju "bara" gått 3 år och 2 månader sedan det att jag ansökte om bidraget och eftersom man ansöker om bidraget upp till max 3 år så kommer det vara dags att söka om skiten igen, dock vet jag verkligen inte om jag har någon kämparglöd över till det.
Men just nu försöker jag hålla tankarna kring operationen och det livet jag önskar mig där efter. Det jag ser framemot mest bortsett från hälsoaspekterna och rörelse möjligheterna är att kunna ha fina kläder. Det kanske inte låter som så mycket egentligen men för mig är det ändå viktigt. Saknar många av mina gamla plagg och möjligheten till så mycket mer val. Kommer ihåg hur roligt det var att gå och prova kläder och inte behöva oroa sig så överdrivet om storleken. Nu har jag ju kvar många av mina kläder från mina smala dagar så att säga som jag längtar efter att komma i igen, speciellt min ena kappa.
En av mina små pelargoner
Ser även framemot orthört mycket att få mer rörlighet, okej som de flesta nog vet så är jag ganska vig så sett men att kunna skutta runt saknar jag väldigt mycket. Jag hoppas det ska bli så pass att jag ska kunna dansa trotts foten, dock misstänker jag att foten kommer sätta käppar i det hjulet och göra på tok för ont.
Men ska nog kanske inte hoppas för mycket, men ja.. jag kan ju inte riktigt låta bli..
