Nervös
Är väldigt nervös inför morrondagens fotosession.
Egentligen borde jag väl inte vara det för så farligt är det ju ändå inte men ja, jag blir ju nervös för allt nästan känns det som så det är väl bara att vänja sig.
Men det är iaf en glad nervositet.
Don´t dream it´s over
Jag misstänker det lär bli ännu mer desperat efter jobb här ett tag framöver än vad det varit tidigare och jag kan ju lungt säga att jag är himla glad som slipper allt det där just nu.
Men känner en viss oro för nära och kära att de ska måsta gå från sina jobb eller ta jobb dom verkligen inte vill ha.
Det är klart att jag tycker att får man jobb ska man vara glad för det men samtidigt anser jag att man inte ska bege sig in på ett jobb man inte skulle må bra utav, för då brukar man ju inte orka i längden. Iaf inte att jobba och vara hel som människa, något som är så oerhört viktigt.
Det är ju klart att man vill ha lönen och att man kanske tar ett sådant jobb ett tag, men man ska akta sig för att bli fast. Men det är ju inte helt omöjligt att ens inställning förändras och att man börjar trivas. Men en person ( som jag inte tänker nämna namn på men jag tror denne vet vem jag menar ) som står mig mycket gärna tycker jag gjorde en väldigt stor sak och det var att gå mot ovisheten utan jobb och sade upp sig på det jobb denne hade då denne inte mådde bra där och inte ville råka fastna som så många andra gjort.
Nu menar jag ju inte att man bara ska jobba med sitt drömjobb, den lyxen existerar nästan inte idag. Men man måste ju själv ställa sig frågan vad man är beredd att göra för att få pengar och hur mycket det prioriteras. Självklart måste man ju kompromissa med sig själv ibland rörandes detta men man bör hålla på sina gränser för iaf sådana jobb som man helt enkelt vägrar röra vid.
Något jag även tycker ska nämnas är att man såklart ska kämpa för att nå sitt mål och därmed nå sitt drömyrke och jag tror man kan nå dit sålänge man är beredd på att göra lite skitgöra längs vägen, samt göra vissa uppoffringar.
Jag hoppas ni som söker finner det ni söker efter.
Jag hoppas min underbara systers chef vaknar upp och gör det enda rätta, jag hoppas min ljuvliga kusin äntligen finner det hon söker och så mina kära vänner hoppas jag hittar jobb som får dem alla att må bra.
Following the stars
Efter att ha suttit natten och kollat på youtube filmer och försökt att hitta den information jag söker för att utveckla mitt fotograferande så känns det lite bättre.
Jag känner att det finns hopp även för min ljussättning och att det handlar lite om att få dem att sätta sig i huvudet.
Ikväll blir det till att knapra nattinatti piller så jag vet att jag somnar och får sova ut tills imorgon så jag kan prestera mitt bästa. Visserligen försöker jag väl det på alla sessioner men det är ju ändå lite större när det är betalt och ska tryckas upp som dessa.
Jag drömde bara om ljussättningar och foto inatt, känns lite som ett tecken att man ska slappna av lite. Då kanske jag skulle sova lite bättre dessutom om jag bara kunde släppa lite spänningar i kroppen innan det är dags för att sova, speciellt runt axlarna tror jag.
Men nu är det helg iaf så när Per kommer hem så blir han hemma ett par dagar från jobbet trotts allt. Skönt med jobbet såklart men njuter ju självklart av att ha min underbara man nära.
Intressant egentligen hur snabbt måendet kan pendla. Nu vet jag att jag är ( enligt de kuratorer och psykologer jag träffat ) en känslomänniska med jävligt snabba svängningar. Som många av er vet så kan mitt mående förändras rätt extremt på bara några minuter, utan någon egentlig anledning. Men med hjälp av medecin ska väl förhoppningsvis även det blir bättre.
Tänk att få chansen att fungera mer stabilt..
Viljan
Men allt känns som det är i en dimma som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur.
Men jag vill och jag hoppas att det reder sig till slut. Jag oroar mig nog dock lie för mycket som det är idag för att jag ska kunna släppa det taget och ta steget ut i framtiden.
Oroar mig för hundarna, familjen, jobben och mitt företag, vänner och deras liv o jobb, blommor, vår värld och samhälle. Skulle behöva hjälp att slappna av nu känner jag.. Inget piller utan.. ja något.. kanske meditation skulle vara något?
Drömmer till ditt mål.
Kanske inte för att bara göra mig glad utan för att kunna sprida denna glädje till iaf en annan individ, men ja det är svårare sagt än gjort, speciellt när man tänker för mycket.
Men jag positiva saker då..
Valpen kommer snart.
Jag har en studio trotts allt och en fin fin kamera.
En underbar familj.
Och ja det finns väl en hel del till egentligen men sist men inte minst och bland de mest underbara ting så har jag mina drömmar. Jag tror på att alla människor behöver drömma för att må bra, även om det bara är om en TV man önskar att man hade, så är det viktigt. Det är drömmarna som för oss mot våra mål i livet som kompasser eller vägvisare, men jag tror att utan dem skulle vi fastna eller gå vilse.
Drömmer man inte.. så vad har man då att jobba för och mot?
Vad händer med mig..
Jag vet att det är långt ifrån alla som verkligen tror att dessa problem och svårigheter existerar. Jag vet att det lätt låter som man bagateliserar andras problem genom att säga att våra är större och ja så är det ju verkligen inte menat.
Men med dessa diagnoser så är livet hårdare och svårare på många sätt.. även om det inte syns igenom.
Något jag önskar man kunde tänka på lite oftare.. det finns mycket under ytan som inte syns. Men kliver du väl i så virvlar bottenslammet till slut upp..
Mja såvidare vis är man väl kanske inte när man är trött.. trött men kan inte sova.. som vanligt.
Värdelös
Jag känner mig värdelös på ljussättningar och inbillar mig att jag därför inte kommer lyckas, för hur ska man lyckas om man är värdelös?
Jag känner mig verkligen som en värdelös vän. Det är klart jag finns ju ALLTID där för de vänner som behöver och jag bryr mig oerhört mycket om så gott som alla mina vänner. Men jag är verkligen helt oduglig på att hålla kontakten och hålla mig uppdaterad i mina vänner liv. Vissa saker hänger jag ju med på och har koll på men långt ifrån allt och så mycket som jag skulle behöva egentligen. Det handlar ju inte det minsta om ointresse, absolut inte, utan det är ju något jag inte riktigt råför. Låter som ursäkter jag vet, men tyvärr så är det så det är. Det handlar heller inte om att jag vill bortförklara det för jag tycker trotts allt det är oerhört dåligt av mig och jag hoppas oerhört att mina vänner förstår och vet vad dom betyder för mig.
Men jag vill bara påpeka det igen att det handlar inte om att jag inte vill utan det har en koppling till mina diagnoser som det blir på detta sättet. Det är ingen ursäkt det är det inte men det är en förklaring och jag hoppas ni har förståelse och tålamod med mig.
Men just nu känns allting bara bläää.. skulle behöva en vän att prata med.. men såklart vågar jag ju inte höra av mig.. hatar mig själv.. varför skulle jag bli såhär för?? Varför fick inte jag oxå bli.. ja iaf lite mer normal och fungera mer normalt..
Känner jag blir galen av alla känslor och att jag alltid ska måsta förklara allting in i minsta lilla detalj bara för att jag är så rädd att någon ska missförstå, så man blir trött på att höra på mig istället. Jag försöker ju förklara för att jag vill vara säker på att ingen tar illa upp eller missförstår det jag säger.. så att allt är rätt..
Det är något som jag lärt in mig men nu sitter det där som ett tvång.
Känns som ett ord kan sammanfatta mycket av det hela iaf och det är BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!
Forget me ej
Så insåg att jag inte skulle somna utan lite hjälp, så det blev ett piller och lade mig. Somnade tämligen fort, iaf motför vanligtvis. Låg kanske 40 minuter eller så innan ögonen slog igen och jag var låångt borta i en annan värld. Hade mycket bisarra drömmar kan jag ju upplysa om.
Snart kommer Sara och då ska vi testa lite ljussättningar i studion, ska bli roligt och jag har en bild i huvudet som jag hoppas att vi ska kunna skapa.
Nu kom hon så nu ska jag avsluta här.
Vad hände sedan?
Vissa vet jag att dom fortsatte inom foto förutom mig själv då och andra har jag hört att dom bytt yrke. Nisse är väl den som jag vet har haft störst framgång än så länge då han fotar mycket sport och har för mig jag läste att han var nere i kroatien och fotade handbollslaget nu senast.
Erika jobbade på en vanlig fotobutik men verkade ha gett upp det där med foto lite. Anton borde ha fortsatt inom foto, skulle bli väldigt förvånad annars faktiskt. Men jag tror de flesta i min klass, okej så många var vi ju ändå inte, lade foto på hyllan för att syssla med annat istället.
Men skulle vara roligt att få se lite mer vad de andra gör eller iaf vart de tog vägen, vissa har man ju inte ens hört ett pip ifrån sedan dess att vi gick ut. Lite synd för det var väldigt fina människor och kom ju trotts allt bra överens med de flesta, men det var ingen jag inte tyckte om så att säga.
Så skulle någon av er mot all förmodan läsa min blogg så får ni gärna berätta om er själva och det ni vet om de andra.
Whenever you reach for me
Inatt var en sån natt där jag låg vaken och glodde i taket stora delar av natten, testade även att läsa och spela lite mobilspel som brukar kunna ha en tendens att sega ner skallen på mig så att jag blir trött. Javisst trött blir jag och det känns som ögonen går i kors ibland men jag kan fortfarande inte somna. Det jobbigaste är väl egentligen att jag då blir rastlös och har svårt att låta bli att prata en massa och den enda jag har att prata med då är min underbara man som oftast redan sover och verkligen behöver sin sömn.
Jag brukar för det mesta kunna hålla mig ifrån att peta på honom och dela med mig utav de lysande ideer jag kan få när vi ligger där. Även om Loke sover brukar han kunna reagera på att man är vaken ibland och ska gärna böka runt lite extra, men även han somnar kvickt om efter en kort stunds bök.
Så det slutar alltid med att jag får ligga där i mörkret själv och glo i taket. Detta resulterar ju till att tankarna springer iväg som skenande hästar och jag hamnar på platser jag helst inte vill hamna på då jag tänker på detta lagomt mycket. Just nu är det mycket rörandes det här med Lokes operation, något som inte direkt får mig att slappna av.
Kommer inte riktigt ihåg när eller hur jag somnade men tydligen så gjorde jag det då jag vaknade av att Per skulle gå iväg till jobbet och kom för att pussa mig hej då. Ikväll ska jag iaf ta ett av mina piller och hoppas på att de funkar denna gången ihop om att ställa tillbaka dygnet lite.
Idioti
Ibland så blir man ju seriöst mörkrädd när man läser på aftonbladet exempelvis. En del människors idioti är ju tamefan gränslös.
I en artikel på aftonbladet.se ( klicka här för att läsa den ) så skriver dom hur en ny lag i Etiopien tydligen gått igenom som gör i grund och botten att ge bistånd till kvinnor, barn och förståndshandikappade ger fängelse. Det handlar om att det är olagligt om att jobba för deras rättigheter.
Hur.. alltså. HUR kan man vara så dum??? Att ens tänka tanken, ja nej jag vet inte vad fan jag ska säga..
Lyckliga dagar
Jag är ju visserligen hungrig, men det är ju inte så överdrivet svårt att åtgärda. Per har varit hos läkaren även han idag och det gick tack och lov bra så behöver inte oroa mig så mycket för det iaf.
Längtar så tills den nya valpen kommer och vi kan börja gå på utställningar och träna spår med dem båda. Ska bli så himla roligt att komma igång ordentligt. I mars så är det taxutsällning som gäller, ja fast vi ska ju inte ställa ut då. Men uppfödarna skulle dit och så är det ju en massa massa taxar, ska bli himla kul.
Denna vecka blir vi av med badkaret dessutom, ska bli skönt faktiskt. Men det är klart att jag kommer sakna att somna i badkaret.
Har ju glömt att säga det att det ordnat sig med allt som krånglat rörandes Per jobb så nu är allt ordnat och nu är han verkligen helt anställd på tillsvidare anställning ( heltid ). Så nu slipper vi äntligen oroa oss för det.
Önskar jag hade en egen trädgård jag kunde få fixa med.. Men nåndag så blir väl förhoppningsvis det verklighet det med.
En sån där känsla
Men vare sig man vill eller inte så tar man ju åt sig.
Vissa har mer inverkan än andra och en del har ingen alls. Misstänker att det finns de som misstycker att vi skaffar en till hund, men tar man sig en ordentlig titt på Loke så mår han inte dåligt. Han är frisk, glad och för det mesta lydig. Precis som en tax ska vara.
Men det är klart att man tar illa upp när ens kunnande ifrågasätts. Klart att jag uppskattar ärlighet och är det någon som har funderingar så uppmuntrar jag ju helt klart att man hellre ska fråga än att dra slutsatser som man inte kan grunda på något. Men en del frågar känns så onödiga då det ibland kan verka som man nästan tar förgivet att jag agerar utefter impulser och saknar kunskap.
Rörandes detta ämne med hund så har jag haft hund större delen av mitt liv och dom har alltid varit ett stort intresse, Loke har vi haft i 4 år samt att jag konsant söker information och kunskap om hundar och taxar. Även då vi gått igenom detta med att skaffa hund en gång tidigare så tar jag inget förgivet och läser om allt vi läste innan vi fick Loke samt utökar kunnandet med lite filmer och andra böcker. Denna gången kommer vi ju dessutom ha en uppfödare att fråga om något skulle vara tokigt.
Att jag går ut så sällan som jag gör med Loke har sin anledning och det är att som jag sagt många gånger förut och det är att han har problem med sitt ena bakre knä. Han får inte överanstränga det vilket är risken om han går nerför trappor, som i detta fallet är tämligen långa. Risken att han helt förstör knäet är rätt stor om han håller på gå ner i trapporna.
Att jag inte bär honom är för att jag helst behöver hålla i mig med en arm och Loke är så pass stor att han behöver hållas upp med båda händerna, plus att skulle jag halka eller tappa balansen så kan jag inte sätta emot med mitt ena ben pga olyckan.
Men detta är något som vi jobbar på att hitta en lösning på med olika metoder, allt från en väska anpassad för honom så jag kan bära ner honom. För jag saknar våra dagliga promenader oerhört mycket.
Men vi är i förändringarnas tid nu så detta SKA ordnas upp NU!
Det jag har lärt mig är att det finns de som frågar och ifrågasätter för att dom bryr sig och sedan finns de som missunnar en.
Longing
Längtar.. väldigt mycket.
Det är klart det finns mycket jag längtar till och efter, eller vad man nu ska säga.
Till att börja med så längtar jag ju givetvis till om en månad då det är dags för liten att komma hem till oss och börja sitt liv som en medlem i vår lilla Hasselfamilj. Även om jag hyser viss oro och rädsla att något ska bli fel så längtar jag väldigt mycket.
För det andra så längtar jag efter att min överklagan ska vara överstökad så man iaf slipper tänka på den. Självklart skulle ju vara himla skönt om det blev ett beslut som för oss är positivt men oavsett så känns det som det kommer kännas skönt om vi kan få det överstökat och lägga det bakom oss. Men nekar dom så lär det bli en överklagan till, för ja.. så lätt ger vi oss inte, det envisa Eklundblodet flyter ju trotts allt i mig.
Sedan längtar jag ju såklart till på lördag då det är fotosession på g och förhoppningsvis blir det till å fota i veckan oxå. Ska fota Lotta är det tänkt och så hoppas jag på att Sara ( Wilykit ) och jag ska fota lite oxå, mest för att testa ljussättningar i studion men det ska bli roligt.
Sedan längtar jag oerhört till sommaren och att komma hem till Norrland. Så ja längtar väl egentligen efter värme o kunna plantera på balkongen och det blir lite behagligare att vara ute. Och att få komma upp till Norrland längtar jag ju så gott som alltid efter, även om det ibland är skönt som fan att få komma hem till sitt egna lilla hem som äntligen börjar bli klart.
Längta kan vara ju vara jäkligt jobbigt men det har sin charm och i grunden är det skönt att längta för då vet man ju att man har något att se framemot.
Tell me, Say me
Att jag är rädd har inget att göra med vare sig tålamod eller tilltron på mig själv att göra, utan det bara är att jag är rädd ( som vanligt ) för att det ska bli något tokigt. Jag vet att ta hand om en till är inga problem men jag är så rädd att Loke inte kommer anpassa sig som vi hoppas och tror. Nu ska ju nämnas att jag är itne rädd för det jag tror ska inträffa utan det jag är orolig för ska hända.
Nu oroar jag mig oftast visserligen för mycket i onödan.
Men ser framemot att kunna ta upp utställning igen, ställde ju ut Biffen när vi var yngre och så ven han. Det var en speciell hund och helt underbar, även om han kunde vara jävligt aggressiv. Honom var den som vi under min livstid mest aktivt ställde ut. Mor var den som gick med honom men jag gick även jag med han i ringen nångång och jag har alltid tyckt det är roligt med utställningar.
Det var tydligen en tax utsällning har i närheten nu i mars, dock är lillen för liten för att delta då men tänkte att vi ska åka dit och kolla iaf och hejja lite på uppfödarna tänkte jag.
Är lite synd vi inte har stamtavla på Loke, försökte ju verkligen få dem som vi köpte Loke av att fixa en åt oss då dom ändå hade båga föräldrarna men dom kunde inte sa dom. Nu har han visserligen så pass mycket fel att han inte skulle komma särskilt långt även om han på det han har bra är riktigt riktigt bra. Men han har ju kryptorschism, navelbråcket, det lite sneda o känsliga knäet, karprygg och böjning på svansen. Och minns jag inte helt fel så var några av dessa diskvalificerande fel. Men med Loke ska vi satsa lite mer på sök då han har ett sjuhelvetes väderkorn.
Så blir det valpkurs när den lille når rätt ålder oxå och efter att det är klart planerar vi att ta en lydnadskurs med dem båda. Ska bli roligt, men samtidigt så är jag så rädd eller egentligen är det väl det att jag är paranoid.
Veterinär
Nu till veckan så är det dags igen att åka till veterinären med min lilla ögonsten.
Denna tiden på året brukar det vara som vi vaccinerar Loke, men han är så pass stor nu att han bara ska ha det vartannat år. Så nästa år är det dags igen. Nu är det en hälsokontroll som han ska på då jag misstänker att han gjort illa revbenen, jag hoppas ju att jag har fel men jag åker hellre dit och får det bekräftat än om det skulle visa sig faktiskt vara något och man är dum nog och inte åker iväg.
Plus att vi ska kolla lite inför en eventuell kastrering, bland annat se vad priset kommer bli. Vanligtvis så kostar det 2900 kronor att kastrera en hanhund, men i och med att Loke har kryptorschism ( som jag inte är helt säker på hur det stavas men det är när båda kulorna inte kommer dit dom ska ) så blir det betydligt dyrare. Ena har kommit ner som den ska på honom men den andra ligger i magen och medför ju vissa risker, så det är ju främst den i magen som vi verkligen vill ha bort. Men i och med detta så kommer det om vi har tur att kosta 5529 kronor och har vi otur kostar det nånstans runt 7700 kronor. Vad som avgör är hur kulan ligger. I magen innebär mer invecklat ingrepp och blir därmed dyrare, men om vi tror rätt så ligger den rätt bra till och är rätt ytlig så förhoppningsvis blir det lite billigare. Men funderar på att när han ändå är sövd om det itne går att fixa navelbråcket samtidigt ( klart det kommer kosta mer ), så länge det inte innebär att han behöver vara sövd längre eller så.
Skönt är dock att han inte tycker det är så farligt att vara hos veterinären. Man får ju godis och uppmärksamhet och det är ju alltid roligt.
Dock tycker jag det ska bli jätte jobbigt att lämna in honom där på morgonen och att faktiskt sedan åka ifrån honom, tror jag kommer vilja sitta där hela dagen tills dess att vi får ta hem honom, ifall det händer något vill jag vara där. I och för sig är det väl bra träning för mig oxå men kan inte tro jag är någon bra bilförare om dom skulle ringa och be oss komma in tidigare än det är tänkt för det har inträffat några komplikationer. Det är sånt som får mig att fullkomligt bryta ihop.
Satt ju och grät hela natten innan vi skulle in med honom då han hade problem med analsäckarna och han skulle behöva sövas ner när dom sköljde ur dem. Men det är som jag brukar säga.. Jag är inte rädd för det jag tror ska hända utan det jag är rädd ska hända.
Det gick ju bra även om han hade väldigt ont.
Sedan blir det ju till att ha tratt på sig och det är något som inte är kul. Fan vad han blir sur när man sätter på honom den, men jag förstår ju honom. Eftersom han är så kort så slår den i överallt och man får hjälpa honom tex att gå över trösklar och liknande då han inte kommit på något knep ännu. Sist han fick ha den på sig slutade det med att han stod mer eller mindre stilla och bara blängde på oss som gjorde detta mot honom. Men han lär sig väl allt eftersom.
Anything for love?
Vissa kallar mig ju inte orosmajja utan anledning, jag vet att det rent av kan vara jobbigt när jag är väldigt orolig och nervös. Men ja jobbigt, det är det för mig med. Man mår inte bra av att nästan alltid ha oroskänslor i magen och inte kunna slappna av.
Jag hatar att jag tänker för mycket ibland och det jag ser är oftast det dåliga, som tex vad som skulle kunna hända om vi släppte Loke ute. Okej här i detta område eller i stadsområden överehuvutaget är ju bara att vara helt dum i huvudet, det är klart man kan släppa sin hund men då ska man ha ordentlig pli på den. Loke är tax, behöver inte säga så mycket mer än så än att det förklarar till stor del hur dumt det vore att släppa honom lös.
Jag behöver lära mig att slappna av lite och inte oroa mig för precis allting hela tiden, tror jag skulle må lite bättre av det. Men ja att göra är ju en annan femma än att säga, men försöka ska jag iaf.
Det är klart jag anser att man ska tänka på vad som kan inträffa innan man gör något men då ska man ju kunna inse oxå att det som kan hända är inte det som säkert kommer inträffa. Risken finns ju, man får värdera hur stor risken är och utefter det fatta beslut. Som att släppa Loke hos Mamma och Göte funkar ganska bra, man får hålla ögon och öron öppna så man har koll på att han inte får upp kornet på något för då är risken mycket STOR att han drar iväg och då spelar det absolut ingen roll vad du ropar eller lockar med.
Är väl lite pga all denna oro och rädlsa jag skjutit fram det med företaget så mycket, för så länge det är framför mig så kan jag inte råka förstöra det eller misslyckas. Men jag vet att ska jag komma någonstans i livet så måste jag chansa. Jag ser på en bekant, han gör det han vill göra. Riskerar att totalt misslyckas och även om han skulle göra det skulle han resa sig upp och börja om igen. Han har en egen smedja och även en mindre restaurang som vad jag förstår det som inte går speciellt dåligt. Men han har chansat och gjort det han har viljat göra och jag beundrar honom verkligen för det, önskar bara jag oxå kunde våga ta sats och för en gångs skull faktiskt våga hoppa.
Jag vet ju att går det på tok så går det på tok, inget mer att göra åt det. Man får försöka att ha så lite skulder som möjligt till banker och sådant bara så blir ju inte följderna allt för farliga. Och när det ekonomiska är bra igen så försöka en gång till, inte ge upp.
Men det är väl så, lättare att ge upp än att gå och vara orolig.
Men nu handlar det ju om drömmarna. För mig är dom helt klart värd all denna oro och rädsla och även risken, men varför kommer jag inte riktigt igång? Varför lyssnar jag på de negativa människorna i ens närhet som tycker att jag ska vänta och ta det lite lungt och inte de positiva som tycker att jag bara ska tuta och köra och som faktiskt tror att jag skulle kunna lyckas?
Vad ska jag vänta på? Att jag hinner dö? Ska jag sitta på min röv hela mitt jävla liv och aldrig chansa?
Är så satans jävla trött på att måsta vänta på allting, jag vill få ta tag i mitt eget öde för en gångs skull och ta en chansning.
Men denna gången ska ingen och då menar jag INGEN få hindra mig. Vare sig med det på lördag eller rörandes företaget.
Duktiga jag
Ska bara hitta det på den bärbara hårddisken oxå, är ju inte någon super bra ordning på den direkt. Om det sedan blir ett bättre resultat återstår väl helt enkelt att se.
Loke
Min underbara lilla hund.
Kan på sätt och vis inte riktigt förstå att man kan älska någon som inte är sitt eget kött och blod så mycket som jag älskar Loke.
Tanken om att en dag måsta gå vidare på vägen utan honom är ofattbar smärtsam.
For my own
Pratade med min handläggare på LSS igår, dom kommer att godkänna min ansökan om boendestöd.
Även därifrån som jag fått godkännt Tandläkarkortet som jag fick i förrgår.
Men vad innebär då boendestödet? Jo jag ska vara så snäll att jag berättar här, iaf vad det blir för vår del. Boendestöd är något som till viss mån anpassas utefter de sökande och deras behov i hemmet. Vi ska få hjälp med städning då det är ett stort problem och pga våra diagnoser så förblir det ett problem.
Många kan säkert tycka att ja men det är ju bara att rycka upp sig och göra, men då skulle jag vilja rekomendera att man tar reda på fakta först. Det är ju främst ADDn för oss som ger dom största problemen med att tex komma igång och att gå från tanke till handling, sedan att jag har Autism liknande tillståndet ( lättare version av Aspberger ) och att Per har Aspberger syndrom gör att problem försvåras yttligare. Det har inte att göra med inteligens ( om nu någon är så dum att dom får för sig det ) för som jag har sagt tidigare så har både Per och jag en BRA bit över vad som är normalt på den fronten, vilket inte är helt ovanligt för dessa diagnoser.
Varför det är så svårt att tex komma igång vet vi inte och det är sådant som varierar från individ till individ så ingen kan riktigt säga hur man ska göra för att åtgärda det heller. Medecin har en tendens att kunna hjälpa dock och släppa dom spärrarna som finns.
Lite jobbigt är alla fördommar och förutfattade meningar som finns i och med diagnoser, visserligen så handlar ju de om okunskap och i vissa fall ren idioti. En sak är ju just det där med inteligens och att en del tror man är dum bara för att man har diagnoserna eller bara för att vissa saker inte riktigt funkar för en. Men jag antar att det är som med det mesta, folk är rädda för det dom inte förstår. Tack och lov börjar ju kunnandet i överlag att öka i vårt samhälla angående det här med diagnoser och liknande.
Lite jobbigt är det oxå att inte riktigt kunna förklara varför på en del saker som tex det här med att städa. För många är det en sådan lätt sak och en vardagsgrej som går av ren aoutomatik men för oss är det ett stort projekt, ett arbete rent av. Det är klart det fanns andra anledningar till att det blev så stökigt förut och det var ju bland annat det att det känndes som ett tillfälligt boende och inte ett hem och att man inte riktigt orkade bry sig, samt att det var ju så sjukt med saker överallt så var helt omöjligt att hålla efter.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allting på ett bra sätt så här i bloggen. Men fråga gärna om det är något som ni undrar över så ska jag göra mitt bästa med att besvara de funderingar som ni har. Och jag ber er att istället för att dömma och ta saker förgivet så ta reda på all fakta och information och/eller fråga. Vare sig jag eller Per tar illa upp utav ärliga frågor, även om man ifrågasätter oss. Hellre det och att saker och ting klarnas upp än dömmas i tysthet.
Men det är väl egentligen något jag tycker borde gälla överallt, alltså att ta reda på vad som försigår och varför innan man drar några slutsatser.
